Det sjukaste jag sett på länge

Sjukt, men så ändå lite fascinerande. 
 
 

25

Alltså jag blev ju så fånigt rörd igår, alla gratulationer som bara dråsade in. Det var ju verkligen det jag behövde, faktiskt. Folk som tog sig tiden på Skype, Facebook och Madelene som ringde. Sen ska vi försöka ha överseende med de som inte sa någonting, u guise mad? D:
 
Men jag vet ju att det inte kommer bli samma sak, någonsin. Jag har ju övat in varenda födelsedag sedan jag fyllde 20, minst, med Ullner. 
 
Jag oroar mig väldigt mycket just nu för skolstarten. Jag har klämt in så mycket träffa människor och deal med människor att det är jobbigt just nu. Känns som jag vill öva upp de sociala skillsen igen, lite långsamt. Men jag vet att hoppa med huvudet först är det som fungerar allra bäst för mig. Jag fungerar ändå väl under press. 
 
Det är lite magiskt hur mycket man kan hantera utan att gå sönder. Har ni tänkt på det? Varenda gång ni tänker nu, nu går jag sönder - jag ORKAR inte mer. Så tar man ännu ett steg, det går ännu en dag. Man är en sån jävla boss. 
 
Anyhow lots of love, det betydde massor att ni tog er tid igår som sagt. Det var exakt det jag behövde.

45min

Inte lång tid kvar. Jag har seriöst gråtit mig igenom dagen, tänkte bara put it out there, känns som om jag är tillbaka på ruta ett och går runt med konstant illamående. 
 
Men så började jag läsa gamla konversationer. Jag hann faktiskt be om ursäkt för att jag varit en kass kompis, jag hann ställa allting till rätta för det förgående året. Jag hann också tjata på honom att prata med Joakim som han påstod att han glidit ifrån och vi hade ett riktigt jävla bra samtal. Ömsesidigt samtal. Delade med oss av saker, vi kom verkligen up to date.
 
Så ta det från en som vet, ta dig alltid tiden att be om ursäkt. Även om ni inte kommer bra överens, om ni någonsin varit vänner, ta dig tiden att avsluta det som vänner. On good terms.
 
Jag hade också glömt hur bra det var. När jag pratade med dig på det viset. Det är ingen jag har kunnat prata med på det viset, någonsin. 
 
Jag saknar dig, kom tillbaka. Snälla. 

Jag har bokat in tusen saker

Jag vet inte hur andra skulle hantera såna här saker, men jag har verkligen bokat mig sönder och samman för födelsedagsfiranden. Jag vill träffa ALLA mina vänner, ALLA dagar ska vara fyllda och jag vill bara.. inte tänka. Jag vet inte om jag var medveten om hur svårt det kommer vara. Jag tror jag undermedvetet bara sysselsatt mig stenhårt, hela tiden ska jag göra någonting. Mitt undermedvetna knows whats going on liksom. 
 
Men det är bara några dagar kvar nu. Och det spelar ingen roll hur fullbokad jag är, jag glömmer inte att det är din födelsedag också. 
 
Jag slog på tvn igår när jag skulle vila mellan måla huset och duscha. Steel magnolias var det på filmkanalerna, fast bara slutet. 
 
**spoiler**
 
Alltså när hon precis dött. Och jag bara grinar mig igenom allting, hulkandes som ett litet barn. Jag visste liksom inte att jag kunde gråta så panikslaget längre, jag har vant mig vid det där mitt-i-natten-rinnet liksom. Men nej det här ni, det var högljutt snorandes som en äcklig liten unge, så jävla redo för barn hör ni väl.
 
Hon förklarade så fint hur det kändes när någon dött, men så var det bara nån som förstörde hennes sorg och jag blev ju arg. Hon reagerade ju bra på det, men om det hade varit jag.. om det hade varit jag nån vecka efter hade jag slagit dom. Utan att tveka. Direkt. 
 
 

Suddenly.. barn!

Ibland så slår det mig hur vuxen man blivit utan att ens märkt det. Helt plötsligt diskuterade man politik, lägenheter, städning och alla ens vänner skaffar barn. Ingenting av det man brukade ha runt sig. 
 
Så gammal är jag ändå inte vill jag tänka. Men jo, just så gammal är jag nu. 25 år, det var vid den här åldern mitt 15 åriga jag tyckte att jag borde settle down - skaffa hus och barn. 
 
Det kommer inte hända förrän jag slutat skolan. Förrän jag skaffat min master. För det känner jag rätt intensivt att jag vill ha just nu. 
 
Så nästa milstolpe - 30.. Kanske 

no poo

Okej nu har jag börjat, har funderat ett tag eftersom min brist på omtanke av hår är så stor så vill jag gärna ha något som gör det åt mig. Dessutom är schampoo en relativt ny uppfinning och jag är inte helt imponerad av vad det gör med just mitt hår. Blir bara.. Fel liksom.
 
Mest för att det blir torrt, ojämnt och bara.. Fult. Jag läste även att det ska vara extra bra för lockigt hår. Plus att den där superscruben med honung fungerade så bra - tack Sara! - så är jag lite mer positivt inställd till detta.
 
Jag började i början av veckan och mitt hår är härligt flottigt, däremot har jag tvättat med balsam endast en gång. De säger att det kan ta upp till två veckor innan hårets talgproduktion har stabiliserats. Så vi vämtar väl..
 
Hoppas på det bästa, kids! Men nu lär folk förstå varför mitt hår kan se risigt ut :x sorri about that liksomm

Måste ha H.E.R!

Åh Frans länkade en fin låt idag, så nu tänker jag länka this abomination. Jag menar snusk. Jag menar låt. Såklart så är det en låt.
 
 
Ja för vet ni vad alla kvinnor out there, vi ser alla mycket sötare om vi "never pull it out" för att hörni vi "look so much cuter with something in your mouth". Och vi vet nog alla vad de talar om här, ni vet vad det där _something_ de talar om eh? Eh? Ehh?!
 
En tumme.
 
Jajust det var ju det, förstod ni inte att hon sög på en tumme eller? Jag förstår inte alls vad det annars skulle insinuera. Inseminera. Lägg av hörni! 
 
Have some hate doe, jag kan dela med mig. Men så är det ändå Nickelback och jag kan inte riktigt ta det på allvar och hata fullt ut. Det vore som att slå någon i rullstol. Too easy
 
Ahem.
 
 

Hm ja

Jag brukade ha för vana att tvinga ut Ullner saker, få honom att dela med sig av saker. Men det var så mycket som jag aldrig fick veta, trots att han sa en gång att han berättar vissa saker för mig och andra för Joakim. Jag var ända där uppe för honom, med den bästa kompisen han haft större delen av sitt liv. 
 
Förra året när jag bodde i England togs all min tid upp av mina problem. Hela tiden sög det all min energi och jag har aldrig tid längre, att fråga dig vad det var som skavde. 
 
Du sa till mig att jag inte borde åka till England. Jag borde inte ha åkt, hörrö jag ser ju det nu - du hade ju rätt. 
 
Jag tror ju forfarande att jag hade kunnat rädda dig. Jag hade kunnat. Men ingen kunde ju veta. 
 
Vet ni vad som känns sjukast? Att det inte finns någon väg tillbaka, det är en sak om personen fortfarande finns så finns det även en chans att man kan säga saker till rätta. När någon är borta försvinner allt det. 
 
 

Jag vet vad som väntar

Jag vet också. Tänk om det vore så att födelsedagen var lite längre ifrån.. eh. Men så är det inte. Det gnager i mig jättemycket för jag vill vara där. Det känns som jag bara MÅSTE besöka din grav på vår födelsedag. Jag måste få göra det. Men samtidigt har jag inte råd.
 
Jag är alltid jätteexalterad över vår födelsedag, varje år samma visa. Helst räkna ner minuterna, timmarna med dig och du bara motvilligt var med på ett hörn. Helst ville du inte höra. 
 
Hörrö! Snart fyller du 27. Det är bara några dagar kvar! En vecka nu, hur känns det?
 
Men jag vet också all den skuld som Ullner kände, egentligen, som han inte ville visa. Hur jobbigt det var att leva av andra, äta den maten och ta emot pengar. Ta emot hjälp. Hur han fortfarande mådde dåligt över att flytta hela vägen till Forsmark och lämna dig. Han tyckte det var jättejobbigt, vi pratade om det en gång bara. Sen ville han aldrig mer nämna det.
 
Han sa också då, att han aldrig skulle lämna dig igen. 
 
Och så fick han mig att svära massa gånger att aldrig berätta för någon, men hörrö Ullner det här var väl lagom? Lagom berättat nu?
 
Jag saknar dig fortfarande, älskade jävla mongoUllner. 
 
 

Kvällsinfall

Fick för mig att jag skulle berätta för Frans om all min ondska. Bara sådär.. men btw vet du om att jag dumpade en kille för hans kompis och sen hans kompis för att.. ingenting alls. Sen umgås jag med dem allisammans, samtidigt. Varpå Frans sa.. okej, jag måste gå på toaletten nu.
 
Vet inte riktigt vad det var jag förväntade mig, men det var inte riktigt så. Men det känns ju fint, att han accepterar mitt mörker. Att vi.. klickar så fint. 
 
I lol.
 
Tack bra hej!
 
 

Discoku..l

Jamen hörni! Det där var nog den roligaste utgången jag haft på mycket länge, nåt år känns det som. Lite i nivå med kryssning och mongoler. Lite så? Jag kan inte riktigt hantera alla minnen. 
 
Åh så fint allt, så skönt att gå ut med bara kvinnor ibland och manshata fritt. Tack! 
 
Fint att komma hem och skriva till sin pojkvän mitt i natten och manshata med honom med. Love life, carpe diem och allt sånt skit. 
 
I luvv u guise! Ja bara ta åt er allesammans. 
 
 

Moviezzz

Mina föräldrar har massa filmkanaler, så när man väl börjar titta kan man inte sluta. Jag har tittat på Möhippan och Chalet Girl. Dessa båda har, håll i er nu va, dåliga betyg på IMDb. Ibland kan man ju inte riktigt hålla med om dessa betyg, men jag finner att more often than not så stämmer de.
 
Möhippa - låt oss skämta om tjocka människor i x antal timmar och sen be lite om ursäkt på slutet. Och ja låt oss ha med en riktig skitstövel till man som trots att han gett deras väninna droger så hon OD:ar och nästan dör så vill ju ändå brudtärnan att han ringer. Jag genomled hela filmen i nån slags.. skräckslagen förtjustning. Det blir liksom inte dummare än så här satt jag och tänkte, och så blev det dummare. Det var fascinerande.
 
Chalet Girl var också askass, men den hade däremot Ed Westwick och en fin vänskap. Och Ed Westwick hörni, ni vet Chuck Bass från Gossip Girl?, jag får alltid såna intensiva crushes på honom. Jag vet inte vad det är, han har liksom ingen direkt.. skönhet? Det är något annat som gör det. Tillochmed i den här filmen hade han sån effekt på mig.
 
Men det finaste var ändå vänskapen mellan Mikki och Kim. De bara träffas i backen och blir jättegoda vänner. Mikki introducerar sig som singelman i början men Kim säger att hon minsann inte är intresserad och sedan blir de riktigt bra vänner. 
 
De är inte ens nära på att kyssas en ända gång. De kramas, dricker öl och badar nakna tillsammans helt platoniskt. Och jag blir så intensivt glad. 
 
Other than that, absolute shite.
 
Lite icke-platonisk kärlek här dock

Men så

Då har vi fått det ur vägen. Jag vill inte tänka mer på det. Vill inte tänka på pappa och Ola som är där ute, eller släkt och vänner i Norberg, vill inte heller tänka på alla andra stackare som är där ute och springer. No.
 
Men kungen kommer ju på besök iallafall. HUEHUEHUE.
 
Här har ni lite k-pop. Block B släppte ny singel, H.E.R och den är heelt jävla underbar. Jag älskar den sönder och samman, alldeles från första stund. Varsegod:
 

Ja det brinner

Så det kan vi ju konstatera, det regnade dock alldeles nyss - ett sånt fint ösregn att jag blev alldeles varm inombords. Så det var ju fint, hoppas det går åt rätt håll nu istället för att kaosa sönder.
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer? Jag hoppas ingen mer skadar sig, eller än värre; dör. Jag hoppas alla är försiktiga där ute, för vad är matriella förluster mot liv? Så. Dat is all.
 
Så tänkte jag först publicera en bild på rök:
 
Här när det precis börjat
 
Och så här, när det bara är typ.. en fjärdedel i bild.

Eyy Eminem

I founded dis:
 

Vet inte riktigt vad jag ska säga

Jag lyssnar på massa Mouline Rouge låtar, typ Elphant love medley och Roxanne. Och ja. Så kan man spendera sin kväll på.
 
Igår diskuterade jag döden. Det händer rätt ofta att jag tänker på döden, helst vill jag övertala mig att jag inte är rädd för den tomheten. Att jag är mer rädd för smärta och skräcken precis innan. Tomheten är second. Men även om tomheten skrämmer mig, så är det inget mot vad folk runtomkring skulle känna. Jag vill dö när jag är gammal, för att folk.. ska kunna hantera det bäst.
 
Ibland tänker jag på hur jag skulle hantera om det värsta skulle hända, igen. En del av mig förväntar sig sammanbrott. Att ge upp helt och bara nopenopenope hela vägen till sjukan. Men om jag tänker på det ett tag, så kommer det inte bli så. Tänk på alla de som förlorar så många, så plötsligt i krig. De fortsätter. Och det är rätt så amazing.
 
Men ja. Roxanne, you don't have to put on that Red light.
 
Kanske lite.. från Mamma Mia också?
 
Imorgon ska jag åka till Västerås. Det ser jag fram emot. Idag är det första augusti. Snart fyller jag år. Frans pratar om allt han vill göra för mig på min födelsedag. Jag ska bli bjuden på restaurang, koreanskt ska det bli har han lovat. 
 
När jag var hos honom.. 4 dagar helt utan ett endaste problem. Vi var tillsammans hela tiden, verkligen 24/7, vi tillochmed duschade tillsammans. Och jag.. tröttnade inte på någon liten egenhet han har. Han följde med mig och letade Jelly Beans över halva Stockholm utan att klaga en enda gång, masserade min nacke i flera minuter efter jag fått sån värk av Jetline och gjorde te varenda gång jag bad om det. 
 
Sold, så jävla sold bara. Och jag som var orolig över att jag valde fel. 
 
 

RSS 2.0