Vet ni vad

Jag tycker något är himla fascinerande. Eller fascinerande är väl inte rätt ord.. oförståeligt är kanske bättre? Det är när människor verkligen vill att andra människor ska dö eller ta skada. Folk man inte känner, eller kanske tillochmed folk man känner. 
 
Jag vet att jag säger rätt hemska saker ibland, ber folk att avlida men genast så ångrar jag mig. Jag försöker sluta, på samma vis som jag bestämt slutade med att använda bög. Det tog bara lite tid, vanesak och så vidare.
 
Det är dock rätt så fascinerande. Jag har viss förståelse för om man säger det när man är arg, det är ju mer att få utlopp för känslor mer än de faktiska orden. Man skulle lika gärna kunna vråla osthyvel liksom. Men folk som bara rent kallt konstaterar att de borde dö.. reflekterar de över de ordvalen? Tänker de verkligen efter på vad det innebär om någon skulle dö? Tänk om den personen faktiskt dog efter man sagt så, hur skulle det verkligen kännas?
 
Det finns ju massa olika tillfällen, jag till exempel brukar kunna arbeta upp till den nivå av att önska död när jag manshatat i några timmar. Eller minuter - ibland går det fort. Men vissa vill dela ut dödsstraff för minsta lilla snedsteg, som kvinnan på Facebook nyss som tyckte någon skulle dränkas för hen hade dränkt hundvalpar. Vilket jag tycker är vedervärdigt, givetvis, men då får man ju tänka efter ändå. Vad skiljer dig isåfall från denna hemska person? 
 
Jag såg hemska bilder från Gaza. Folk som satt och hurrade när Gaza bombades, i sina fällstolar helt överlyckliga. Förstår de inte att folk dör där nere? Folk som inte har de minsta med att göra med det här kriget, de bara råkar bo där. 
 
Soldater har ett speciellt sätt att träna på, man bildar extremt starka band inom militären och det blir som en vi-mot-dom känsla som gör att man kan skjuta folk. För man är övertygad om att de är ett hot mot sin.. enhet liksom. Men vanliga människor utan den hjärntvätten som sitter och glada åt att kids dör. Jag. Inte. Ens.
 
 
Have a kitten instead. Tack pra hej.

Skärp dig då

Jag har varit hos Frans, faktiskt. Sen har jag varit.. upptagen antar jag. Jag har liksom inget direkt behov av att skriva just nu, och det är väl positivt antar jag. Värmen den senare tiden tar död på mig dock, sakta men säkert. Men så, det är väl värmeslag, så börjar jag förstå varför folk vill bo där det är såhär hela tiden. Eller faktiskt så tror jag det är för jag bryr mig mindre och mindre om hur jag ser ut i all den här lättkläddheten. Jag vet inte.
 
Jag tänker allt oftare på min födelsedag. Jag har ohyggligt livlig fantasi, antagligen därför jag har så svårt att somna ibland för att min fantasi bara skenar iväg med massa skräcktankar, det gör att jag kan sitta och tänka i ett antal minuter. Och det börjar alltid logiskt, som det brukar vara irl så att säga för att sedan raskt spåra ur. Jag kan hålla flera långa samtal med fiktiva personer eller ännu hellre personer jag faktiskt känner. Under dessa samtal säger jag allt det jag vill ha sagt.
 
Nu på senare tiden så har jag fantiserat ihop olika scenarios för min födelsedag. Mest för jag inte har någon som helst aning om vad jag vill göra då. Jag har testat alla dessa i mitt huvud. Ingenting känns riktigt rätt.
 
Tidigare år, sen jag fyllde 19, så har jag alltid på något vis hetsat om vår födelsedag. Jag har alltid skrivit till dig, i olika former, på den dagen. Helst vill jag vara den som är allra först. 
 
Vi köpte presenter till varandra en gång, det var inte på vår födelsedag dock utan på julafton. Det var för att jag betalade din expansion till WoW och du fick sån evinnerlig ångest för att jag hade köpt en present till dig och du inte hade något till mig. Så fick jag strumpor sen. Sockor. 
 
Dom är inte så välanvända, Andreas, speciellt inte nu längre. Ibland tar jag fram dessa jävla sockor och tittar på dom. Nu kan jag ju fnissa lite vid tanken. Jag minns din ångest, du hade ju frågat tandläkaren om vad du skulle köpa så det var ju hennes idé med sockorna. Men du hade ju så dåligt med pengar, så.. sockor xDD och lika glad för det blev jag. Ju.
 
Nåväl, man lär väl ta en sån där dusch för att bli av med det värsta av den producerade svetten. Jag misstänker att kroppen producerar lite mer bara för att jävlas även när man stigit ur.
 
 
Finast i världen, as per usual.

Sol pls

I veckan som kommer nu ska det bli riktigt jävla varmt.. igen. Jag tål inte värme speciellt bra, jag har aldrig gjort det. Så alla som vill påpeka att jag inte är så smal så minns jag ångesten från skolidrotten, som började när jag gick i 4an, för att jag alltid blev svettigast. Jag måste dock påpeka att pojkarna kom ifatt under tonåren nånstans. 
 
Jag kan vara ute i värme, göra ingenting går helt utmärkt men så fort jag rör på mig så blir jag svettig. Varför ens? Hur varm håller sig min kropp? Jag lär ju ligga precis på gränsen i viloläge liksom eftersom det blir sån skillnad av att t ex promenera i lagom takt. 
 
Om vi skulle säga att jag blev svettig så kommer jag anta att ni tror att man blir lite.. klibbig. Men nejdu! Jag stod här ute på stegen och hamrade och det gjorde så svetten rann om ansiktet. För det är just det, mitt huvud envisas med att producera den största mängden. Och det går liksom inte att dölja. 
 
Hur ens! 
 
#svettTrött
 
 

It's always darkest before the dawn

Sådärja! Nu mår jag fanimej finfint igen. Allt som krävs är liiite förändrad inställning till livet, till hur man hnterar saker. Eller egentligen hur man tänker om saker och ting, så blir det lite lättare igen.
 
For naow. HOHOHO.
 
Nejmen srsly doe, får ju träffa Nenne imorgon, Sara på fredag och sen min Frans på tisdag. Blir liksom inte mycket bättre än så!
 
Och så fick jag ju mitt körkort idag. ÄNTLIGEN.
 
 
 Sån skillnad gör 5,5 år.

: D

Allt kommer ordna sig. Det vet jag! Bara man vill det så, då går det. Så det kommer ordna sig. 

Jadu

Jag försöker. Samtidigt skjuter jag allt ifrån mig. Ju längre bort desto bättre, besvikelsen är värre än ensamhet. 
 
Jag vet inte vad jag försöker göra, jag önskar jag förstod mig på mig själv. Jag är lite för öppen här, men samtidigt har jag ingenstans annars att vara det på. 
 
Men vad är det jag vill? Jag ville att du skulle hjälpa mig, men igen blir jag besviken. När ska jag lära mig; hjälp finns inte.
 
Meh, det ordnar sig. Allt ordnar sig. 

Hej hörni!

Läser ni HEJ BLEKK!? Jag gör inte det alltför ofta, det blir inte många feministiska bloggar lästa på senaste tiden. Kan vara för jag lider av någon form av depression atm, så låt oss just få det sagt. Orkar ingenting, ingenting gör mig glad men däremot är jag övertygad om att det är passing. Nästa vecka ska jag få åka till Stockholm och förhoppningsvis kunna träffa alla mina vänner medan jag spenderar resterande tiden hos Frans - ser speciellt fram emot att få använda hans dusch!
 
Iallafall på den ovannämnda bloggen skrev om Gaslighting, vilket jag tyckte var intressant då jag i tidigare förhållande upplevt något liknande. Det var hela tiden mitt fel i det ena, det var vid upprepade tillfällen jag fick höra att det var något som var fel på mig och jag.. till slut så ifrågasatte jag det inte alls. Andra förhållandet fick jag höra att jag överreagerade, det var ju jag som var arg! Att personen egentligen var påverkad av droger och betedde sig underligt var däremot inte orsak nog att bli arg enligt denne.
 
Jag undrar lite.. hur det går till, hur folk tänker när de använder sig av de här metoderna? De lär ju inte ifrågasätta sig själva på samma vis, bristande självinsikt verkar vara något alltför många människor lider av. 
 
Däremot är jag mycket bättre på att känna igen det här nuförtiden, man lär sig ju. Men jag tyckte det var roligt att det faktiskt fanns ett myntat begrepp och det tyder ju på att det är inte så jätteovanligt.
 
Men ja, oroa er inte över det jag skrev först. Lite summertime sadness är det, lite sakna mina vänner, lite sakna all det aktiva, lite sakna ensamheten, självständigheten och såklart pengar. Roten till allt onda, detta jävla pengande. Blah.
 
 

Varje kväll

Varje kväll senaste tiden har varit ångest, frustration och innerlig jävla sadness. Jag har liksom letat efter orsaken, försökt tänka att det är för att jag saknar Frans det är ju jobbigt. Men när jag får chansen att prata med honom är det meh, det hjälper ju helt klart och det är alltid lika roligt.
 
Men det är något som hela tiden skaver. Jag har varit arg hela tiden. Jag är så jävla trött på mig själv arg, liksom kan jag inte bara lägga av?!
 
Men så insåg jag ju idag, när jag började grina när jag borstade tänderna, hur innerligt jävla ensam jag är. Långt borta från alla som jag brukar umgås med. Men all ensamhet gör mig så himla frustrerad, arg, ledsen att jag inte orkar höra av mig till folk. Det är som en ond cirkel, orkar inte åka någonstans, orkar inte prata med någon. Allt är så jävla jobbigt.
 
Jag vill prata om snus, bajsbarn, gamla minnen och dumma saker jag gjort, som du har gjort, med dig. Jag vill att du ska instantly cheer me up när jag är grinig över småsaker, så jag kan klaga på det lilla som stör mig just då. 
 
Jag vill inte att du ska vara död. För jag orkar inte. Lägg av med det här nu, det är inte roligt längre. 
 
Vråla vill jag. Tills lungorna gör ont, tills lungorna går sönder. Tills jag går sönder. Men jag bara fortsätter fungera, fortsätter och fortsätter. Allt bara fortsätter. 
 
Död. Död. Andreas är död. 
 
Och det här glömde jag publicera igår, jag fick sammanbrott. Varsegod, lite.. i efterskott.

Jamen det har ALLTID varit så!

Hörni, kära vänner, har ni diskuterat feminism och kommit i bråk om det här med att kvinnor har mer modersinstinkter och speciella kvinnliga egenskaper i relation till männens mer manliga egenskaper? Folk har resonerat som så att det är inte logiskt att kvinnor skulle ens behöva lämna hemmet, de har ju männen som jagar och försvarar dem och så har det faktiskt ALLTID varit. Faktiskt så är ju kvinnorna klenare än männen, så ni vet, rent logiskt så är det så. Ni VET väl att kvinnor och män inte kan tävla mot varandra i sporter då det blir än unfair advantage för de med mer manliga hormoner och receptorer - alltså männen.
 
Har ni någonsin ifrågasatt om det faktiskt var så, om grottmänniskorna litesådär bryskt delade upp kvinnor och män för olika arbetsuppgifter? Vet ni att det finns inga som helst bevis för att det var så på den tiden. Det går inte att bevisa rent arkeologiskt. 
 
Vad man kan göra däremot är att jämföra med de folk som lever sådär.. tribesmen ni vet? De som lever helt avskilda i skogen någonstans. Och det roliga med det är att det inte alls finns en sån där strikt uppdelning efter kön, en del samhällen har tillochmed matriarker. Rent generellt är männen oftare jägare och kvinnorna samlare. Men det är ingen som helst regel.
 
Vet ni vad det talar om för mig? Att det inte finns någon genetisk uppdelning efter vad vi är bättre på, vi skulle kunna göra sakerna lika bra. Det beror mer på vad som passar bäst på den platsen. 
 
Tänk lejon. Vuxna lejonhonor väger mellan 113-152kg medan lejonhanarna väger 181-227kg, enligt Wikipedia, betyder det att det är hanarna som jagar? Nä. De hjälper enbart till om det när något extra stort djur, då kan det vara praktiskt med lite extravikt. Men det är ju inte speciellt trevligt att vara sådär aktiv när det är sådär varmt liksom så rent logiskt så förstår jag ju varför det blev så.
 
Därför är jag trött på att ständigt tilldelas massa egenskaper för att jag är kvinna. Jag är lite klenare än en man. Men jag tränar relativt ofta så jag är nog starkare än en man som aldrig tränar någonting alls eller har särskilt aktivt arbete. Det finns inget arbete idag som en man gör som inte jag kan klara av, och hörni om det fanns ett sånt arbete som krävde de där extra kraften så skulle ju varenda man gå sönder tillslut. Om det skulle vara så drygt att inte en kvinna skulle kunna hantera alls.
 
Nejmen varsegod, jag försöker samla på mig all info som jag kan så jag kan bemöta kritik så förkrossande logiskt som möjligt. Så jag kan ju lika gärna dela med mig av den här, så ni också kan!
 
 
Bunnyy~~ <3

Aj

Jag har jätteont i huvudet idag. Känner mig som om någon brutit min nacke och sen rättat till den halvtaskigt. 
 
Känns sådär. 

Nykär

Jag och Frans befinner oss, som ni kanske gissat, i det där äckliga nykära stadiet där man bara hela tiden vill berätta för varandra hur mycket man tycker om dom och allt är så ohyggligt frid och fröjd. Jag kallar honom tillochmed för pluttis. 
 
Ni hör ju. Jag skulle ju spy lite i munnen om jag hörde någon annan göra det. Men nu är det verkligen så där all goes. Fritt fram. 
 
Vi kan ju också helt plötsligt prata om vadsomhelst; dåliga erfarenheter, folk vi tyckte om, sex och faktiskt häromdagen hade vi ett långt samtal om mens. Vi har diskuterat preventivmedel, feminism, könsroller, fysiska skillnader mellan könen och tillochmed prostitution.
 
Det magiska i det hela är ju att jag inte blivit arg en enda gång. Vi håller liksom med varandra. Förstår ni ens hur sjukt det känns? 
 
Vad är det här för man som faktiskt lyssnar och respekterade ens upplevelser? Som inte offerkoftar så fort man öppnar munnen. Inte ens lite. 
 
Jag hyser intensiva tvivel måste jag påstå, när jag skriver sånt här för det är alldeles för unikt för att en sådan person ens ska finnas till än mindre vara med mig att jag blir helt förvirrad. 
 
Is this all an elaborate lie?
 
Men tills dess ska jag njuta. Ja jävlar vad jag ska njuta.

Är jag segast i världen?

Ja. Ja det är jag. Men Iggy Azeleas Fancy är ju ändå bra fin, synd bara på 90tals temat i videon. 
 
 
Känns lite som Eminem-syndromet här. Ledsamt.

Droger

Jag är ju inte speciellt förtjust i droger av alla de slag, framförallt har jag problem med cannabis. Jag ser det som det första steget utför för Ullner. Eller möjligtvis det andra, efter alkoholen som inte heller vart helt problemfri för honom. 
 
Därefter har jag problem med folk som använder sig av den här drogen, mest för att de är helt blinda för vad som händer dem. Det är mycket lätt att ursäkta sitt beroende just när det gäller cannabis eftersom det inte producerar några negativa bieffekt enligt dem. Detta kan visa sig genom att de påpekar att inga våldsbrott sker när man är påverkad av cannabis, jämför då med alkohol. Att det inte finns några beroendeframkallande ämnen i cannabis är ännu ett argument -jag kan sluta när jag vill, jag är inte ens beroende. 
 
Jag tycker det är ohyggligt naivt att tro att något som gör dig hög inte har någon longterm effekt. Om något gör så med din hjärna är det ett gift, det är inget hjärnan är van vid att försöka hantera. Och du är beroende, inte av ett ämne i sig, men av vad det utlöser i hjärnan. 
 
Men jag kan också se det korkade i att förbjuda det samt att inte ha en öppen diskussion om droger. Kids kommer testa, även om du tjatar om hur dåligt det är. Jag tror mer på en objektiv information, ja det kommer göra sig hög, ja det är färre våldsbrott än alkohol men det kan även ge dig personlighetsförändringar och psykoser, om du har anlag för schizofreni så kan det trigga det och så vidare. 
 
Jag tror även att om man inte kan hindra folk från att ta dem så lär man informera om hur man gör det på.. minst farligaste viset. Kanske sätt en gräns för hur ofta man kan göra det och forfarande kunna hantera sitt liv och fortsätta vara motiverad. 
 
För kom igen. Vi vet alla hur man blir av de där drogerna, och ju tidigare användarna inser hur de själva blir desto bättre. Se dig själv objektivt. Lita på vad omgivningen säger. Om någon anser att de lider av ditt användande av droger - är det verkligen värt det? 

Netflix comeback

Alltså jag vet att jag har jättekasst med pengar men jag har sådant intensivt sug efter random dokumentärer. Såna där som jag aldrig skulle orka ladda ner. Jag vill fylla min hjärna med mer onödig kunskap om andra människor. Fylla hjärnan med mer förståelse.
 
Dock kommer jag aldrig närmare att förstå två saker, vilket är största mysteriumet i mitt liv känns det som, och det är seriemördare och religion. Lite samma lika? Ehehe.. eh. he nä? Nä okej. Förlåt.
 
Jag har haft.. fyra underbara dagar. Du hörde, underbara. Deal with it. Och nu är de över. Men jag är inte ledsen, känner mig mer.. tillfreds med hur mitt liv utvecklas. Jag hoppas verkligen att 2014 blir bra. Jag hoppas 2015 blir ännu bättre och 25 kommer vara det bästa året i mitt liv.
 
Jag vet ju ändå att det är personer som jag saknar, som jag lämnar bakom mig mer och mer, och jag är inte speciellt glad över det. Men samtidigt så känner jag mig mindre och mindre hemma här. Och jag vill ju fortsätta, forsätta framåt med mitt liv. Det är ju det enda sättet isåfall.
 
Jag har så många bra personer i mitt liv också. Jag försöker vara en bättre person. Jag försöker göra mer. Jag ska försöka skaffa bättre betyg. För att du försvann, jag måste ju försöka lite hårdare då. För att du hjälpte mig så himla mycket med mitt liv, att allt det jag gör är en del ditt. Jag vill att du ska få mer, och det enda jag kan ge dig litet av det är genom mig.
 
Förstår ni vad jag menar? Jag hade inte varit här utan Ullner. Allt härifrån är till viss del din förtjänst. Ja så tidigare event där du hjälpt mig också men jag vill fokusera framåt. 
 
So dis is wat I'm gon do - senare i livet kanske jag kan ge något mer fysiskt än så. Men vi tar det då.
 
 
Dat cat cray doe.

RSS 2.0