Det här

Jag fick ju den här länkat till mig idag, så jag tänkte länka den innan jag glömmer. 
 
 
38% mer domestic violence i England efter deras lag blev utslaget i VM. Varför blir det så? Jag tror inte det är själva sporten som gör det, men det är lite läskigt med mängden av våld i samband med fotboll. 
 
Jag tror det blir lite jobbigt för framförallt män, eftersom statiskt sett är det mest män som begår våldsbrott, när det blir massa känslor i samband med en förlust. Mer känslor i grupp, kan inte hantera. 
 
Jag vet inte riktigt, men jag finner det svårt att förklara varför sport skulle göra en människa våldsam. 

Alle mina vänner : D

Jag är inte speciellt imponerad av det som följer, men det kommer ju ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta ändå. För låten spelades ju alltid när du kom över, när vi kom över. Varje gång. Varje gång skulle Tommy Tommy av The Kristet Utseende spelas.
 
Jag hör den ju på annorlunda vis nu. Bandet i sig är väl.. lite sådär. Sånt man inte vill stödja. Men jag kan ändå höra den som den var då också, i onyktert tillstånd sittandes på golvet hos dig och sjunga med.
 
Tommy Tommy, pulver på min stjärt!
 

Kvinnor är det svagare könet.

Har du hört det någon gång? Kasta som en tjej, ta tjejracketen eller du slåss ju som en tjej? Känns lite bekant kanske. Så låt oss bara titta på detta, en gång för alla.
 
Kvinnor har oftast högre fettprocent och lägre hemoglobinvärde vilket leder till att de har sämre syreupptagningsförmåga. Detta beror inte enbart på gener. Det är större skillnad mellan könen i USA än i Skandinavien på grund av olika kostvanor. Men sämre syreupptagningsförmåga leder i sin tur till att kvinnor generellt har högre puls än män, även precis efter de har motionerat. Vi har också mindre hjärtan, även i relation till våra mindre kroppar. 
 
Eftersom kropparna är formade olika har vi också ofta lägre tyngdpunkt, en skillnad som är runt 2cm. Frågan om lägre eller högre tyngdpunkt är positivt eller negativt är inget som är absolut. Det beror på vad man vill göra med sin kropp; om du vill lägga ikull någon i Judo är det liiite svårare om din motståndare har lägre tyngdpunkt än dig men om du vill hoppa höjdhopp är det bättre om din tyngdpunkt sitter längre upp. 
 
Lungvolymen skiljer sig också, såsom det sig bör eftersom ni vet.. kvinnor har generellt sett mindre kroppar. Kan ni tänka er vilken överaskning att det påverkar storleken på de inre organen? Men the kick i detta är ju att det inte spelar någon roll. Du presterar lika väl som vilken annan snubbe som helst även om du har mindre lungor. Om du inte tävlar i simning vill säga.
 
Vet ni vad det roligaste är av det hela som jag läst på idag? Det är att kvinnor inte HAR bredare höfter. Tvärmåttet skiljer sig inte åt, utan utgångshålet är större på kvinnor. Det påverkar i sin tur höftleden som måste sitta lite längre ut. Så alla kvinnor som envisas med att inte gå bredbent - don't. Du är gjord för att gå bredbent. Vafan ta lite plats!
 
Så vad ens betyder det här? Det känns som jag upp till nu bara förklarat skillnaderna så jag tänkte börja dra lite slutsatser och motivera dom med lite mer.. skillnader. Är kvinnor svagare än män? Generellt sett så, ja. För att män har till att börja med fler muskelceller. Men hold your horses här hörni, för nedre delen av kroppen är precis lika. Förutom.. jaja. För att citera:
 
"[]..det finns ingen skillnad mellan
män och kvinnor i styrka per kvadratcentimeter muskel..[]"
 
I dina armar däremot har du som kvinna färre receptorer för hormoner än män har vilket gör att dina armar är lite klenare. 
 
Rent generellt är det 25-30% i ben och 40-60% i armar skillnad i muskelstyrka mellan könen. Detta är om man bortser från att.. män har MER muskler liksom. Annars är det, som sagt, ingen skillnad i benen.
 
Om du vill börja bygga muskler och känner att "Det tar ju så lång tiid.. det är lättare för män!" så nej. Om du tränar lika länge som en man har du byggt samma mängd muskler. Du kan träna upp dig lika lätt som en man. Känns det inte bra? Däremot kommer du inte bli lika stark.. om du inte räknar per muskelkvadratcentimeter för det är väl ingen överaskning att en muskel = muskel? Det är inte som om en muskelcell blir superior bara för den sitter på en annan kropp. 
 
Så en sista.. lite anektdot - på kortare sträckor är män klart snabbare än kvinnor. På längre sträckor.. inte så mycket. Man kan ju anta att det har att göra med deras lean musclemass.
 
Iallafall! Män är generellt starkare än kvinnor för att de har mer lean muscles och muskelceller. Men den stora frågan man kan ställa sig är ju hur stor skillnad det egentligen gör i samhället idag?
 
Dessutom är skillnaderna mellan könen mycket små när man är liten. Så när tjejracketarna börjar myntas på lågstadiet så.. är skillnaden som minst. Vilket inte riktigt stämmer överens med faktan här över, så det är ju inte skillnaden i muskelmassa som gör att flickorna är klenare än män. Kanske har det något med att göra att man alltid fick höra att det var så det ÄR. 
 
Anyhow, vad långt det blev idag. Jag hoppas det bidde lite läst utav allt mitt ranting. Lite mer allmänbildning till er, för jag har ju roat mig jättemycket med att läsa igenom artiklar och så vidare. 
 
Om ni vill läsa mer, ehehe, så läs den HÄR.
 
 
<3

Helt slut

Grinat mig igenom hela dagen. Så trött nu, huvudvärk och törstig men jag orkar inte gå hämta vatten. Tänkte ni ville veta - misären är stor. Eller nåt. 
 
Jag vill sova nu. 

21gram

Det är ju så det är sagt väl, när man dör så lämnar ett ounce kroppen. Själen. Och jag vill så jävla gärna tro på det här. Jag vill tro på själen. Jag vill tro att det finns spöken. Och i snart ett år har jag låtsats. Jag har låtsats så jävla intensivt för jag vill inte inse att innerst inne VET jag att det inte finns. Gud finns inte, själen finns inte och spöken finns inte, det VET jag.
 
Nu vet jag också att det finns andra som VET andra saker, och det respekterar jag. Det finns inget rätt, det finns inget fel. Det är bara vad som är logiskt för dig som avgör. Men jag är avundsjuk. 
 
För att i snart ett år har jag sträckt ut handen, förväntat mig att känna spöklika händer, förväntat mig att någonting skulle svara. Jag har tvingat mig själv att tro på detta, jag har inte velat inse, jag har inte orkat inse vad jag egentligen tror. Jag har skrivit till dig och trott att du ser och läser vad jag skriver. Jag har trott att det betyder någonting för dig. Egentligen är det en reaktion på mitt dåliga samvete. Som om ord i efterhand skulle kunna göra någon skillnad. Jag var inte där för dig när du behövde. Jag var inte lika envis och mån om dig så därför låtsas jag att mina böner om förlåtelse gör någon skillnad. Att du, någonstans, accepterar dem och förlåter mig. 
 
Egentligen vet jag också att du aldrig skulle beskylla mig, det är jag som inte kan förlåta mig själv. Det kommer ta så många år för mig att göra det, om jag någonsin kommer kunna.
 
Idag insåg jag att du finns inte mer. Allt prat om spöken, själar och Gud kommer aldrig vara logiskt för mig. Det i sin tur betyder att jag aldrig någonsin kommer kunna ha kontakt med dig igen. Kommer aldrig kunna se dig eller framförallt prata med dig. Och nu kan jag ju inte hantera den här dagen. Men det var ju dags, jag kan hantera det mer nu än tidigare.
 
Hål i bröstet, som tidigare. Närsomhelst kommer jag implodera, det går liksom inte att ha så mycket ingenting inom sig utan att det sker. Förr eller senare. 
 
Jag är avundsjuk hörni. Ge mig spöken. Jag kan fan ta spöken any day of the week. Vad som helst vore bättre än den här insikten.
 
 
MiniUllner

He always used to look at me that way

Ni anar inte ens hur mycket Abba jag har spammat de senaste dagarna. Träna? Abba. Klippa häck? Abba. Spela Dota? Abba. Surfa? Abba. Jamen ni fattar väl grejen by now kan man hoppas. Jag vet inte varför jag faktiskt aldrig försökt lyssna seriöst på Abba förut. Jag har lyssnat på de mer kända låtarna, som Waterloo, Honey, honey och Dancing queen, och aldrig riktigt tänkt på alla de andra.
 
Nu har jag tillgång till deras guldiga skiva, som jag inte riktigt minns namnet på, och det är som en helt ny värld har öppnats för mig. Lite Angel eyes, The day before you came och så framförallt Rock me. Det fanns liksom så mycket MER än vad jag visste om tidigare. 
 
Men iallafall. Det är lite limbo här. Jag har massa saker jag vill få gjort, men samtidigt.. jag vet inte. Allt känns så onödigt, det är så svårt att motivera att det bör göras. När jag klipper gräsmattan så ser jag ju iallafall att det blir en förändring, rätt så genomgående och långvarig ändå. När jag städar.. inte så mycket. Det tar max två dagar innan det ser ut som innan igen. Alla prylar har liksom ingen hemmaplats. Det är så jävla mycket SAKER överallt. Det är jobbigt. 
 
Jag önskar jag kunde få bestämma helt resolut allt som skulle slängas. Utan att behöva rådfråga mina föräldrar. Jag vet att de är alldeles för blödiga när det gäller sånt. Båda två. 
 
Har du använt detta det senaste halvåret? Nej? Ja nejmen då åker det. No excuses. Det är bara så det är. Men istället är det massa tänk om, bra-att-ha och antagligen. Nejtack.
 
 
Och körkortet lyser med sin frånvaro. Blä.

Hjärna pls

Varför går tiden så fruktansvärt jäkla långsamt? Det är lite mindre än en vecka innan Frans kommer hit men jag håller ju minst sagt på att bli galen.
 
Jag förstår fortfarande inte att han faktiskt finns på riktigt. Hur kan han ha blivit så bra? Häromdagen frågade jag om han trodde att kvinnor och män inte kan vara vänner på samma vis som män med andra män och kvinnor med andra kvinnor. Han svarade: Det är nog individuellt mer än könsorienterat. 
 
Jag vet att han vet att jag är feminist men jag tror ändå inte han skulle ställa sig in. Han har sån integritet ändå. Han skulle inte säga något han inte trodde på. 
 
Dis guy doe. Är det såhär lätt det ska vara? Really? Finns sånt på riktigt alltså?
 
 
Can't help but think this. Men ju längre tiden går desto mer övertygad blir jag ju om motsatsen.

Mhh

Så mycket kärlek. Så mycket.

Komplimanger

Jag och Frans diskuterade komplimanger häromdagen. Det kom sig av att någon kommenterat mitt utseende på Facebook. Så detta är bakgrunden för idag.
 
Jag kanske bör tillägga att det fanns en tid i mitt liv där komplimanger spelade roll, där jag hade mått så innerligt bra av att får höra att jag ser amazing ut. Mest för att jag inte tyckte det själv. Sedan lärde man sig att acceptera alla småfel och blev med ens lyckligare. Så nuförtiden tillför dessa utseendefixerade komplimanger inte något alls till mitt liv. 
 
Detta var något jag nämnde för herrn ifråga och han sa att det aldrig var någon som sa sånt om honom. Sedan påstod han att kvinnor generellt får mer komplimanger. Vilket jag kan acceptera ändå, men det jag inte håller med om är att han skulle tycka det var trevligt att få komplimanger på samma vis som kvinnor får komplimanger. Att en och annan vän säger något fint är en sak men det finns en annat sätt att kommentera kvinnors utseende som är minst lika utbrett. Om inte mer.
 
Detta är att män i grupp kommenterar okända kvinnor. Just uttala sig om kvinnan, allra helst kvinnans kropp, när man är i en slags övertag är ju himla ogenomtänkt. Om man nu verkligen vara trevlig mot personen, vilket jag har svårt att tro, så är det dumt. Ni tänker liksom inte på hur ett gäng bröliga män, som oftast är fler till antalet, starkare och onyktra, ter sig för en ensam kvinna. 
 
Kvinnan blir inte glad. Hon känner sig utsatt. Hon skulle känna obehag. Kanske hålla hårdare i nycklarna, se sig över axeln på vägen hem, försöka ringa någon som stöd eller låtsassmsa. 
 
Ibland räcker det med att vara en ensam man. Ibland räcker det med att försöka hålla fast kvinnan - för ni vet, du ville ju bara säga att hon är så fin. Hon ville inte ens säga något tillbaka om dig - då blir man ju arg. Varför inte? Hon blir rädd. Hon vill inte följa med dig ut och prata. Istället går hon hem, ser sig över axeln nervöst hela vägen och undrar om hennes vänner är säkra i ditt sällskap. Bara för att du skulle "vara snäll". Men det handlar väl inte om det? Egentligen? Egentligen tycker du att trots ditt uppenbara övertag i både längd, kroppsstyrka och din alkoholaggressivitet att du hade gjort allt rätt. Säger man rätt saker förtjänar man en kvinna. Det är så. Säger man något trevligt är hon så tacksam att du får göra vad du vill. Annars är man ju en hora.
 
Det är svårt att ta något sådant som en komplimang. För att för det första: det är inte det du menar. Det är inte det du ser eller vill när du ser på mig. Du vill inte säga något snällt för att du genuint tycker det. För dig är orden bara nycklar. Nycklar som ska låsa upp nästa nivån här, föra dig vidare. För det andra: det är svårt när du inte ser mig som en människa. Du ser inte mig som någon som dig själv. Du har varken samma respekt för mig som för dig själv eller för vad som tillhör mig. Det vill säga min kropp, det är helt okej att hålla fast mig. Du ser ner på mig. Och för det tredje: jag är inte skyldig dig ett endaste dugg. Jag är inte skyldig dig en komplimang tillbaka. Eller ett tack. Känner jag mig utsatt, obekväm eller rädd så vill jag inte uppmuntra dig. 
 
Jag har sett män ute. Jag har sett män dra i halsband, hålla fast kvinnor i nacken, män i grupp som frågar vilken service en ensam kvinna utför, män som gör det alltför vanliga närma sig en dansande kvinna bakifrån så kvinnan inte har någon aning om vem det är och varför han har sina händer på hennes höft helt plötsligt. Och alla dessa män fattade inte att de gjort fel. 
 
Varför? Har de kanske brist på respekt? Kanske tror de att kvinnan ifråga inte skulle säga nej, så varför inte vara lite för påträngande? Eller så kanske de tror att det var ju menat lite skämtsamt, och vem är jag som blir så upprörd och inte ens vill tacka?
 
Jag tror mest på bristande respekt. 

Måste ni verkligen vara efterblivna?

Är det så? Det går liksom inte att undvika dumheten, är den kanske medfödd?  Kommer det aldrig bättra sig? Är det liksom så bergsfast att ni aldrig ens kan försöka ta till sig den andra sidan av myntet och istället öser skit över den? Det går verkligen inte att sätta sig in i något INNAN man ska hata det?
 
Idag har jag upplevt en sån innerlig feministisk vrede att jag har haft svårt att prata om något annat. Varför är lagen gjord så förövaren bestämmer om det är våldtäkt eller inte? Det är ju också kärnan i feministhatet. Folk, läs män, förstår inte hur något de gör kan drabba, såra, tolkas illa eller bara te sig för andra personer och därför bestämmer de sig för att offret har fel. "Du är inte utsatt för rasism, du har bara kass humor." "Du är inte utsatt för förtryck, gå och bre en macka åt mig kvinna!". Det är svårt med empatin.
 
Folk vägrar se att strukturer inom sin egen kultur. Man går direkt i försvarsställning. "NÄE gamers är inte kvinnohatare, jag spelar LoL och spelar kvinnliga karaktärer!". Förutom att det var sånt troll att jag inte ens, så stämmer det ju visst. Det är en viss jargong inom spelkulturen som jag tycker att man kan försöka se. Det finns vissa ord inom spel som.. är jättekonstigt att det används. Rape är det ultimata exemplet.
 
Jag ville heller inte se kvinnohatet i spel tidigare. Spel var ju det jag tyckte om mest av allt, det var ju min hobby. Men så inser man.. att hur många av de kvinnliga karaktärerna är halvnakna? Hur många kvinnliga karaktärer finns det i Dota som är melee och inte caster? En. Det finns väldigt få spel där det finns en kvinnlig aktiv karaktär. Och kom inte dragandes med Lara Croft nu, för då du. En enda stackare, som för övrigt utvecklade extrema kvinnliga attribut, är inte nog. Sen kan vi ju prata om alla prostituerade man kan köpa i GTA. 
 
Det var mycket kvinnohat när jag spelade MMORPG. Då var det mycket.. kvinnor som inte borde vara utanför köket. Vad gör de i ett spel? Ah behöver du en healer? Fråga din flickvän. 
 
Eller när någon fick reda på att man var kvinna i LoL och frågade efter blowjobs. Direkt blir man utsatt. Vad ska man säga? Jag vet att man får höra en hel del skit av andra spelare, det är inte det som är problemet. Problemet är särbehandlingen. Att man som människa vore annorlunda, lite sämre, behöver lite mer hjälp, kan inte spela någon aktiv roll inom laget, etc. Jag vill inte ens tänka mig hur det är att vara homosexuell man, transexuell kvinna eller tillochmed mörkhyad och folk får reda på det i spelet. Om det finns något som är värre än att vara kvinna så är det ju just dom alternativen. Jamen judar verkar också vara populärt att skämta om.
 
Alla som säger att det är ett skämt måste ju ändå förstå att för folk som blir utsatta för det dagligen blir det en struktur. Det tär på en. Jag tror även att det grundar sig i något. Någonstans finns det en del av dig som tror på att kvinnan faktiskt inte bör vara utanför köket om du skämtar på det viset. Tanken har slagit dig. Tanken.. stör dig inte, den är istället rätt så trivsam.
 
Det är inte du som definerar förtryck utan offret. Det är väldigt viktigt att minnas. Visa hänsyn och försök förstå.
 
Jag orkar liksom inte mer oförståelse idag. Snälla bara lägg av. Bara sluta vara så jävla butthurt, bajshuven.
 
 
Y u so butthurt?

Nu då

Sommar. Så nu är jag hemma hos mina föräldrar. Det är kallt här. Varför tog jag inte med mig min underbaraste halsduk? Varför har jag enbart sandaler? Sommar, dats why. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga här. Ett antal gånger den senaste tiden har min paranoia gjort hål i mig. Jag är rädd att du egentligen inte tycker om mig lika mycket som jag tycker om dig. Jag är rädd att jag, ännu en gång, sitter där och kämpar medan jag får ingenting tillbaka. Vilket inte egentligen har något med tycka om att göra, mer att man hela tiden blir tagen för given. Jag är även rädd att du kommer bli sån av min paranoia. Onda cirklar skapar jag. 
 
Folk beskriver sig som broken. I'm a little bit broken, säger han i New Girl och jag förstår precis vad han menar. Jag har lärt mig förvänta mig dåliga saker. Jag har lärt mig att vara rädd. Det saknas saker i mig som hindrar mig från att vara lika tillitsfull som förut. 
 
Men framförallt är jag skräckslagen för att du lämnar mig, sårar mig, vadsomhelst, och Ullner inte kommer finnas där. Den där förvirringen som uppstår ibland när jag stirrar på mina kontakter i ren och skär panik när paranoian slår till den är fan inte att leka med. Vem.. vem ska jag prata med? Vem kommer alltid att lyssna i oändlighet sådär?
 
Jag måste lära mig hantera det här själv va? Det är så jävla illa. Synd bara, ni vet, att jag är a little bit broken.
 
 

Jag har

Klarat hela första terminen nu för att vet ni vad - jag fick D på OOP tentan! Tredje gången gillt och nu aldrig aldrig mer OOP. Jag kommer få C på MDI inlämningen, godkänt på Prog2 inlämningen -förhoppningsvis, och godkänt på DB inlämningarna eftersom jag redovisat. 
 
Så om jag klarar MDI tentan, vilket jag kommer anta att jag gör, så är det bara Prog2 kvar att ta tag i. Den som massor av peeps som tog examen nu fortfarande har kvar. Progfucking2. Men jag tänker inte bli en sån som har den kvar till senare, så jag ska plugga under sommaren. Jag ska utöka mitt program med genericitet och allt. Så jag kan klara tentan sen.
 
Och så har jag spenderat hela helgen med Frans och jag inte ens med den mannen alltså. Jag måste bara ta några minuter här och skryta över den mannen jag faktiskt lyckats hitta. Alltså.. vi kan bara.. dra ett exempel om att i lördags var vi inne på en leksaksbutik och han tyckte det var passande att skämta om att dom bröt mot könsrollerna och såååhääär kan vi ju inte ha det, hur ska vi kunna hantera? Det var liksom inte ens jag som började. Jag har aldrig pratat om sånt med honom. 
 
Alltså jag tänker nog inte ens fortsätta för jag skulle kunna fortsätta i evigheter. Jag är så fruktansvärt kär.
 
Så varsegod allisammans. 
 
 
Frans spelar doto.

its real

Utan dig är jag ensam. 

Life is hard

Så på senaste tiden har det varit väldigt jobbigt att hålla sig positivt inställd till allting. Det går alltid helkasst när jag spelar, jag har blivit rånad på telefon så jag måste fixa alla mina kort inklusive körkort som kommer kosta massor, min telefon måste bli ersatt, F på prog2, intensiva jävla grupparbeten inom MDI plus att jag inte kommer få något jobb under sommaren vilket leder till att jag inte kommer kunna få träffa Frans. Eller göra någonting alls.
 
Det är rätt svårt att hålla sig positiv. Jag tycker ändå att det är en av de saker jag är rätt bra på. Det går att vända på det mesta så det blir positivt. Men just nu.. har jag väldigt lite att se fram emot. Jag ser såklart fram emot att få komma hem och sådär. Men jag hade.. ju hellre.. kunnat stanna här, jobba, gå på Gröna Lund och besöka hemma istället. 
 
Jag vill ju inte direkt vara otacksam heller. Men ni vet. Det bara envisas med att inte gå som jag vill och jag orkar inte riktigt med allting för att det bara envisas med att skita sig. Men vad ska man göra?
 
Det är bara att rycka upp sig. Det mesta löser sig, för man har ett sånt utomordentligt skyddsnät. Och det är alltid tur. Det är alltid tur.
 
 

Role of thumb

Så i min bok står det lite om att kids som växte upp med Gameboys använder sin tumme mer. Alltså typ.. till att ringa på ringklockor, peka, putta på saker.. 
 
Och det var allt för idag kids!
 
 

Mja

Jag har ju lyckats stryka över rätt så mycket prylar på min to-do-list. Känns rätt OK. Nu ska jag bara redovisa den här databasgrejen och sen har jag bara tenta och redovisningen av Prog2 prylen kvar. Bara.
 
 

RSS 2.0