Naeej ba.. nej

Jag lyckades bli sjuk tidigare den här veckan och det svider lite i själen att behöva lägga träningen på is. Det är mycket lättare för mig, av någon anledning, att inte gå och träna för att jag inte vill än för att jag är förhindrad på något annat vis. Som nu med förkylning.
 
Regel: Gå inte och träna när du känner din förkylning nedanför halsen, det är inte hälsosamt. Trots den regeln så traskade jag iväg i tisdags av ren envishet, alldeles precis innan förkylningn bröt ut, och tränade. Det gick väldigt dåligt och jag snorade på mig själv. Sedan blev jag rent ut äcklad, vafan håller jag på med? Om jag hade sett någon gå och snora och hosta på gymmet hade jag blivit förskräckt och undrat varför hen inte försöker undvika alla andra stackare. Så jag var tvungen att avbryta och lomma hemåt.
 
Onsdag är en ledig dag från träning så jag tog hela dagen och verkligen tillät mig vara sjuk. Bara vila upp mig och fokusera på att bli bättre. Trots det var jag helt slut på kvällen och somnade faktiskt relativt tidigt. För er som kollar klockan på det här inlägget så.. eh ja. Jag har nappat idag för att jag fortfarande mår halvkasst. Så ja jag var tvungen att hoppa träning idag igen. 
 
Imorgon är jag störtsäker, på't igen bara! Även om jag mår dåligt. Jag ska även på fredagspuben, så det kan ju bara braka loss vad som helst efter det. Men jag ser helt sjukt mycket fram emot den puben så.. jag förtjänat att vara ledig från alla.. måsten.
 
Och så idag välte jag ner en skål med nudlar, med stor del kokande vatten med, i knät och brände mig. Brände mig till den grad att huden bubblade, som om jag rört vid brännässlor. Det röda märket var ungefär likastort som min handflata på innersidan av låret. Så då grät jag. Jag har inte gråtit av smärta sen jag hade såna fruktansvärda migräner när jag var liten. Det är verkligen inte något jag skulle tänka mig att gråta över, smärta alltså. Men det här var så jävla frustrerande också. Jag hade migrän, antagligen för matbrist, jag var jättesugen på nudlar, jag hade lagat till nudlarna och var trots allt på bra humör. Tills de brände sönder mitt skinn och bara låg där på golvet. Så jag var TVUNGEN att röra mina ben, med den brända huden, och torka upp skiten. Plus att den dränkte ner min stol.. alltså urs. URS.
 
 
Noooodleessss :(

Ibland så

Ibland ringer min pappa till mig, sådär som föräldrar gör. Ibland så ringer han för att han vill något, eller ja oftast är det så. Men så ibland så ringer han bara för att kolla vad som händer här hos mig och hur jag mår. 
 
En gång när han ringde av den senare orsaken ville han veta om det var lugnt, ja du vet det är inga droger och sådär? Han hade ju läst om alla de där spiceöverdoserna och oroade sig över det. Vilket är förståeligt. Det kliar i min själ när jag tänker på att folk dör av droger, att de börjar ta något som de tycker verkar trevligt och som till slut tar livet av dem.
 
Jag känner en del som tar droger. Eller ja, de brukar inte prata om det men man kan ana sig till att det är något som pågår. Andra har uttalat sin åsikt om cannabis väldigt bestämt, det finns inget som helst farligt med det och om man gör det i måttliga mängder är det OK. 
 
Frågan är ju vad måttligt är? Vet man själv när man uppnått lagom och måttligt? För utomstående kanske måttligt är någon helt annan mängd, vad är rätt?
 
Jag brukar inte säga emot. Vad jag har lärt mig är att det spelar ingen som helst roll vad jag säger, de kommer inte se min sida ändå. Det spelar ingen roll om jag berättar om dig. Att mitt djupt satta hat mot droger kommer ifrån att du dog förra året av något som började med cannabis. Du kanske inte dog av en överdos, men utan de där drogerna hade du inte vandrat ut på spåret, det hade inte blivit så. 
 
Det är konstigt vad droger gör med folk. Det är svårt att se det från utsidan, hur dessa människor om och om igne "väljer" drogerna över allt annat viktigt. Hur sårad man blir av att man blir sviken utav dessa personer. Om och om igen, samma misstag. Det är ohyggligt svårt att förstå, för någon utomstående. Någon som inte själv tar dessa droger. 
 
Kommer du ihåg när du berättade om vissa saker, jag förhörde mig om hur det förhöll sig och du avslöjade att det fortfarande fanns där. Att du igen hade blivit påkommen. Jag minns hur ohyggligt jävla trött jag blev, att jag inte orkade mer. Jag försökte ju allt, försökte ju verkligen resonera med dig och få dig att förstå hur jävla ont det gjorde. Hur jävla hemskt det var att BE dig om att inte dö. Ibland skrev jag till dig bara för att veta, ville bara veta om du levde. 
 
Du missuppfattade det jag sa som att jag inte brydde mig om dig. Jag sa att det inte spelade nån roll vad jag sa, du kommer ändå göra vad du vill så jag ger upp nu. Du slöt dig direkt. Och fortfarande så ångrar jag mig så himla mycket över mina ordval, det var inte så jag menade, jag menade inte att jag gav upp om dig. Du visste redan allt jag ville ha sagt, inget av det hade förändrat något men jag skulle alltid finnas där om du behövde hjälp. Jag försökte förklara och du sa att du förstod. Men jag kan inte hjälpa att tänka att någonting förändrades där, just då med mina hemska ord. 
 
Jag försökte vara förstående för att jag insåg ju, till slut, att det inte var en människa som gjorde allt obetänksamt och egoistiskt. Det var drogerna. Och det är därför jag tycker så innerligt jävla synd om de som tar droger, för de kan inte bestämma över sina liv och det är så jävla sorgligt. Det lämnar en med så få valmöjligheter i livet.
 
Så nej, pappa lilla, jag kommer inte ta spice. Det kommer aldrig någonsin hända. Jag kommer inte heller ta någon som helst form av annan drog, förutom de occasional alkohol vilket jag själv inser hur hypocritcal det är. Det leder mycket sällan till något gott, även om man har kul på vägen. Och alldeles för ofta leder det till döden.

Det är roligt det där

Men så fort jag erkänner att jag mår lite klent så vänder det direkt. Jag tror att det är relaterat till varandra. För när man erkänner att något är jobbigt blir man också bättre på att hantera det. Det är synd bara att jag är så fruktansvärt envis att det tar ohyggligt lång tid för mig att erkänna sådant.
 
Så idag har jag fixat till min concept art, fick våran handledares godkännande på den och han tyckte jag bör ha en baksida och händer tills imorgon. Så det ska jag hinna med. Men första har jag lagat mat, städat och tränat. Känns så mycket bättre när allt är rent här hemma.
 
Nu ska jag bara ta in föreläsningen jag har missat och rita. Och let's just face it, det är inte så jobbigt. Rita är ju det jag tycker om mest.
 
Min inlämning, gjord i Maya

Mår mig bara erkänna

Jag har tänkt på det här ett tag nu, det här med stress och framförallt utmattningssyndrom. En del av mig vill skylla det på dig. Jag har knappast get mig själv mycket till respit efter dig. Men jag vet inte ens om det är det. 
 
Jag är bara så jävla trött. Jag kan aldrig sova, somnar jag så sover jag jättedåligt och vaknar trött. Jag orkar inte laga mat, jag orkar inte heller städa så nu ligger det en jävligt obehaglig odör över mitt rum. Men jag orkar inte det heller. 
 
Jag glömmer saker. Jag trodde inte det faktiskt, men så är det. Det slog mig nyss att jag helt har glömt att jag skulle hjälpa Henny med en grej. Jag brukar kunna glömma saker, men på ett helt annat vis. Det brukar mest bli förpassat till bakhuvudet, det är där men jag tänker inte på det. Hennys cupcakes hade jag helt glömt bort. 
 
Jag orkar inte gå till gymmet, inte för träningen är jobbig utan för att träffa människor känns oerhört jobbigt. Gå till skolan är jobbigare. Och det blir inte lättare av att jag inte orkar ta tag i skolarbetet. Eller att jag försov mig och missade redovisningen. 
 
Jag får ångest av att tänka på den där redovisningen. Både av att behöva göra den och att jag missade den, det är dubbelt upp nu. 
 
Min nacke för ont och jag är grinig över ungefär allt. Jag förvånas över att folk inte märker av min ilska men jag döljer den väl. Antar jag. 
 
Det är som allt skit bara byggs på och jag inte riktigt har orken till att göra något åt det. Men så nu har jag iallafall erkänt det för mig själv och för er. Jag vill inte ha oro, det gör det bara värre. Det är något som känns så ohyggligt fel med att vara klen. Som om jag hellre skulle gå sönder än erkänna att det var något fel. 
 
Men jag fick iallafall B på SP3 och A på Cine. Så jag har ju det iallafall? Det var mitt första A, vet inte riktigt hur jag ska känna inför det men.. 
 
Helst vill jag bara åka iväg, slippa alla människor för jag tål er verkligen inte just nu, och bara kunna slappna av.
 
Jag har asdåligt med pengar och folk vill att jag ska göra det enda med det andra. Jag måste försöka ordna allt med flytten och även det bara tär på resurserna på så många plan. Plus att jag glömmer att göra det. 
 
Misär.
 
Kan jag snälla då somna innan 5 idag iallafall? Jag har bara försökt i 4h nu, ska det vara så jävla svårt? 

Favoritkommentarer:

Det är rätt många som skriver om den där förbannade insändaren nu, iallafall i mina kretsar. Länkas hit och dit på fejjan liksom.
 
Jag tycker dock detta debattinlägg förklarar situation rätt så bra. Sen så läser man kommentarerna. De är faktiskt övervägande positiva, vilket kändes fint för själen. Men så finns de andra där, didära jävla asgamarna som inte nöjer sig med att ropa "INTE ALLA MÄN!" utan måste ta deras anti-feministiska kamp.. ett.. steg.. längre.
 
"3/10 kvinnliga gamers spelar för att spela(normala).Resten använder online games som om det vore facebook/instagram etc.Attention kåta och allmänt dåliga. Men hålls ändå kvar i sin clan/guild. För de smörar som fan för deras desperata manliga leader med deras tillgjorda "sexiga (på ett störigt sett)" röst. Vilket denna patetiska singel-mannen faller stenhårt för. (Alla leaders är så klart inte så här)"
 
""Problemet" är just de tjejer som gör spelandet till sin personliga feministiska kamp. Att "ockupera traditionellt manliga utrymmen" som det brukar kallas. Det finns en anledning att tjejer har ett dåligt rykte bland dessa "manliga gamers". Ingen rök utan eld..."
 
Den sista här är min favorit. För, förstår ni, när jag var liten och mina föräldrar gav oss spel så tänkte jag direkt att jag skulle göra det för att jävlas med boisen. Vi fick spel varje jul bara för att odla fram en riktigt stark femistisk kampanda hos oss, för mina systrar fick ju också spel. Varje dag satt vi där, av ren principsak, framför spel som vi inte alls tyckte om bara för att vara en nagel i ögat på folk.
 
Tycker ni inte han slår huvudet på spiken? Jag gillar inte alls att spela spel egentligen, jag går inte en spelinriktad utbildning och jag spelar inte alls glatt flera timmar om dagen. Jag gör det.. för att jag måste. Det är min personliga kamp. Min kamp mot patriarkatet.
 
Do you bitter much, son? 
 
 
Ja é fan inte en gamuhr, ja ba låtsas.

Jag hatar inte män.

Fast jo. Jag hatar män. Jag gör det bara. Det känns fint att komma ut med det. Och nej jag hatar inte män som individer utan det där underbara manstänket. Manstänket som säger du får skylla dig själv om du går ut och ser ut "så där" så blir du raped/catcalled/stalkad osv. 
 
"If women had testosterone and men didn't, this would be the other way around" som en teorierna löd på youtube. Låt mig bara ta en paus här och beundra det tänket. Inte nog med att man i princip säger att män inte kan hantera temptations på något vis pga deras testosteronnivåer utan man bortser hela det faktum att kvinnor.. också.. har testosteron? Bara fundera på det här ett tag. Män kan inte hantera en kort kjol för är i deras natur att bara.. riva av den direkt. Så kan du ju ha i åtanke att de ohyggligt många män som styr världen. Känns inte som ett genomtänkt uttalande. Men å andra sidan, det är ju inte de flesta på youtuben.
 
Eller bara sättet män aldrig tar det man säger som genuin fakta. Hur många gånger har jag inte berättat om saker och fått "Men så är det inte alls juuuuuduhrrrr"" till svar. För att den personen man pratar med inte gör sådant, medvetet iallafall. Det vore ju out of this world att någon annan sett något med deras ögon och upplevt det. Nej fan sånt finns inte. Nejru, försök inte luras.
 
Ett annat exempel är att män den förmågan att avbryta kvinnor, byta ämne, inte lyssna på dem. Alltså jag tänker inte ens bry mig om att vara PK här, för att.. did I mention? jag hatar män. 
 
Jag brukar säga det till Frans, ofta, att jag hatar män. Han brukar bara fnissa åt det och sedan hålla med lite halvt. Jag är ju även fullt medveten om hur dumt och generaliserande det låter. Men jag sammanfattar gärna hela det där tänket som män. Även om kvinnor ibland tänker så.
 
Why the rage kanske ni undrar nu. Och jag vet inte riktigt, eller jo jag har läst kommentarer. Jag borde bara skriva en how-to-ragequit-life. Det skulle bara vara en punkt på den listan och det skulle vara läsa kommentarer. Sen kan man ranka de olika forum som kommentarerna är ifrån. Typ.. 4chan till LD. Jag skulle dock hellre äta bajs än surfa in på 4chan. Jag har hört tillräckligt om den sidan för att utveckla tio former av cancer. Och aids.
 
Sen hjälpte inte den HÄR insändaren heller.
 
"Måste allt handla om kvinnoförtryck? Kvinnliga gamers som är titeln trogen med maratonspelande, fet gamer-rigg och genuint intresse för spel är extremt populära inom gamerkulturen då de är underrepresenterade i en värld av ensamma killar som inte vill något annat än att träffa en tjej som delar deras enda intresse."
 
Åh snälla kvinnliga gamers, alltså den riktiga sorten som har en riktig fet setup alltså inte dom som bara.. spelar farmville och kallar Link för Zelda, RIKTIGA kvinnliga gamers, kan ni inte bara.. börja spela spel så vi kan dejta er.
 
För så brukar jag tänka, med min feta jävla rigg här asså, att jävlar nu borde jag spela lite för jag känner verkligen för att träffa nån desperat jävel som vill skicka snoppbilder. Det är ju bland det bästa jag vet. Ja eller börja spela med mina vänners vänner, för att sedan få jätteobehagliga sms från vän-vännen om dennes snopp. Bara.. nej. Nej. 
 
Liksom snälla, måste jag välja så berätta om er snopp IRL så jag kan komma hem och slippa undan. Men inte ens när man lirar med sina närmsta vänner är man säker. 
 
Suddenly fucking snopp. Nej. neeeeej.
 
nej.

Vixx

Jag har sett en hel del av VIXX tv, det mesta iofrs innan de debuterade, men Hongbin verkade så blyg och tillbakadragen. Han kämpade ju verkligen med deras första musikvideo och fick göra massor med omtagningar för att han var så stel.
 
Nu är inte VIXX mitt favoritband, långt ifrån, och Hongbin är inte min favorit i bandet ens. N. Men jag har sett dem live, så det är lite av en plikt att titta på deras nya släpp. Eller plikt var väl att ta i, lite sådär.. nostalgiskt och lite speciellt även fast låtarna är lite.. lite tråkiga?
 
Så deras nya, som släpptes för en månad sen, är väl helt okej. Men jag är däremot mer imponerad av Hongbin som actar och kanske ännu mer av Ravi's nya frisyr. 
 

Kaffe?

Alltså som inbiten tedrickare så är det här något helt nytt för mig. Typ. Det har blivit alldeles för mycket kaffe de senaste dagarna.
 
Jag har jobbat på lager. Jag har gått upp klockan fyra för att jobba på detta lager. Jag har inte lyckats sova men ändå åkt och jobbat. Det fick mig inte att dricka kaffe.
 
Universitetets inlämningar däremot.. kaffe. Jag behöver kaffe för att kunna sitta och arbeta ordentligt i flera timmar. Det löser mina koncentrationssvårigheter så fint. Som jag egentligen borde stava som motivationssvårigheter. Don't judge me! Förra inlämningarna sög lite musten ur mig, men jag kommer vara back on track igen snart.
 
Tills dess.. kaffe.
 
 

Felix <3

 
Blir inte bättre youtube än så här.

Nae

Jag har ingen mjölk hemma. Alltså.. jag har mjölk men den lär jag ju spara till imorgon. Om jag inte tar mig till ICA ikväll. Gå utanför dörren.. näe. Nej. 
 
Försöker bygga ett rum i Maya. Det går väl sådär, blir mest frustrerad över den luddiga inlämningsbeskrivningen. Jag borde gå på handledning imorgon. Handledningen börjar klockan 9. So that's not going to happen.
 
Jag har aldrig haft lätt för att sova. Det finns verkligen vissa som kan somna direkt på kvällen och visserligen händer det mig - typ en gång vartannat år, men oftast tar det en hel del tid för mig att somna. Det hjälps lite av att läsa. 
 
Men senaste året så har det liksom eskalerat ibland. Igår somnade jag runt klockan 6. Jag gick och la mig runt 1, var jättetrött. Men sen så går det inte. Det slutade med att jag läste ut en hel bok.
 
Det kommer och går, så snart kommer det att gå igen. Det gäller bara att försöka hålla sig vaken nu. Vaken till dess att jag måste gå och lägga mig. Jag måste försöka undvika den där oh-så-lockande eftermiddagsluren. För efter den så är det kört, 100%. Utan den har jag iallafall en viss chans att kunna somna innan nästa morgon.
 
Jag har druckit kaffe. Kaffe är min dedikerade tentadryck. Så det här är.. rätt konstigt att dricka den.. utan tenta. Men ibland är det sannerligen behövligt. Jag kanske lär dricka en gigantisk mugg till bara för att kunna.. hålla mig vaken. Utan.. eftermiddagslur. Ska inte sova.
 
 
 

Jag lever

Jag har bara så upptagen. Men här, här får ni se vår cinematic vi gjorde, den tog.. tusen år. 
 

RSS 2.0