Ibland så

Ibland ringer min pappa till mig, sådär som föräldrar gör. Ibland så ringer han för att han vill något, eller ja oftast är det så. Men så ibland så ringer han bara för att kolla vad som händer här hos mig och hur jag mår. 
 
En gång när han ringde av den senare orsaken ville han veta om det var lugnt, ja du vet det är inga droger och sådär? Han hade ju läst om alla de där spiceöverdoserna och oroade sig över det. Vilket är förståeligt. Det kliar i min själ när jag tänker på att folk dör av droger, att de börjar ta något som de tycker verkar trevligt och som till slut tar livet av dem.
 
Jag känner en del som tar droger. Eller ja, de brukar inte prata om det men man kan ana sig till att det är något som pågår. Andra har uttalat sin åsikt om cannabis väldigt bestämt, det finns inget som helst farligt med det och om man gör det i måttliga mängder är det OK. 
 
Frågan är ju vad måttligt är? Vet man själv när man uppnått lagom och måttligt? För utomstående kanske måttligt är någon helt annan mängd, vad är rätt?
 
Jag brukar inte säga emot. Vad jag har lärt mig är att det spelar ingen som helst roll vad jag säger, de kommer inte se min sida ändå. Det spelar ingen roll om jag berättar om dig. Att mitt djupt satta hat mot droger kommer ifrån att du dog förra året av något som började med cannabis. Du kanske inte dog av en överdos, men utan de där drogerna hade du inte vandrat ut på spåret, det hade inte blivit så. 
 
Det är konstigt vad droger gör med folk. Det är svårt att se det från utsidan, hur dessa människor om och om igne "väljer" drogerna över allt annat viktigt. Hur sårad man blir av att man blir sviken utav dessa personer. Om och om igen, samma misstag. Det är ohyggligt svårt att förstå, för någon utomstående. Någon som inte själv tar dessa droger. 
 
Kommer du ihåg när du berättade om vissa saker, jag förhörde mig om hur det förhöll sig och du avslöjade att det fortfarande fanns där. Att du igen hade blivit påkommen. Jag minns hur ohyggligt jävla trött jag blev, att jag inte orkade mer. Jag försökte ju allt, försökte ju verkligen resonera med dig och få dig att förstå hur jävla ont det gjorde. Hur jävla hemskt det var att BE dig om att inte dö. Ibland skrev jag till dig bara för att veta, ville bara veta om du levde. 
 
Du missuppfattade det jag sa som att jag inte brydde mig om dig. Jag sa att det inte spelade nån roll vad jag sa, du kommer ändå göra vad du vill så jag ger upp nu. Du slöt dig direkt. Och fortfarande så ångrar jag mig så himla mycket över mina ordval, det var inte så jag menade, jag menade inte att jag gav upp om dig. Du visste redan allt jag ville ha sagt, inget av det hade förändrat något men jag skulle alltid finnas där om du behövde hjälp. Jag försökte förklara och du sa att du förstod. Men jag kan inte hjälpa att tänka att någonting förändrades där, just då med mina hemska ord. 
 
Jag försökte vara förstående för att jag insåg ju, till slut, att det inte var en människa som gjorde allt obetänksamt och egoistiskt. Det var drogerna. Och det är därför jag tycker så innerligt jävla synd om de som tar droger, för de kan inte bestämma över sina liv och det är så jävla sorgligt. Det lämnar en med så få valmöjligheter i livet.
 
Så nej, pappa lilla, jag kommer inte ta spice. Det kommer aldrig någonsin hända. Jag kommer inte heller ta någon som helst form av annan drog, förutom de occasional alkohol vilket jag själv inser hur hypocritcal det är. Det leder mycket sällan till något gott, även om man har kul på vägen. Och alldeles för ofta leder det till döden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0