Jag har inte glömt

Jag har varit jättetrött hela veckan, jag har varit intensivt grinig ibland och avskärmat mig från folk. I största grad Frans, som fick stå ut med en mycket osocial Ellen i helgen, och jag önskar att det ville gå över.
 
Det känns bara för jävligt att sitta här och tänka att förra året, nu, så är det bara några timmar kvar. Jag vill inte ha mer tid mellan oss, men jag antar att den viljan inte är lika panikslagen, den är mer som en oro i kroppen. En liten ångest. 
 
Men man ska väl inte förneka sammanbrottet som kom i samma stund som jag satte mig ner här hemma vid datorn. Den intensiva motviljan mot normaliseringen av hur det ser ut, hur livet är utan dig. Jag blir lite smått spyfärdig utav den. 
 
Jag vill så gärna kunna formulera känslan, så att alla kan få känna. Att alla kan få ta del av dig, du var ju en sån underbar person egentligen och det är så mycket av dig som jag vill att andra ska veta om. Om de visste om, om de visste en liiten del av allt det, så skulle de förstå vilken förlust det är för världen. 
 
Men jag kan ju inte formulera mig, allt skulle bara låta dumt och konstigt. Sedan skulle folk bli sådär besvärade som alla blir när man drar upp close encounters av död. Ingen vill veta, för ingen vet hur man ska hantera.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0