Jag kan hantera

Men ibland behöver jag bara en paus. Jag känner mig väldigt ensam utan dig just nu. När allt blir såhär, som det alltid blir, så vill jag bara kunna prata med dig. Eftersom jag inte kan tar det ohyggligt lång tid att återhämta mig. 
 
En oändlig rymd av numbness. Som bara byggs på under flera dagar. Veckor. Som jag inte kan hantera, inga tårar kommer, inga tankar finns det är bara tomhet. Sen kommer sömnbristen, skräcken för sömnen. Sitter uppe sent för att kunna slippa, när jag väl somnar sover jag för mycket - motsägelsefullt.
 
Sen så går jag sönder. Det enda sättet jag kan hantera. För jag påminns igen hur jävla ensam jag är utan dig, hur de andra inte går att lita på. Hur så många andra aldrig verkar lyssna. 
 
Men det är okej, det är okej nu. För tydligen måste man kunna hantera att folk förväntar sig lite förmycket. Även fast felet inte var mitt. 
 
Men jag är rätt så glad över alla andra vänner ändå. Jag har faktiskt folk jag kan ringa till, mitt i natten och som bara lyssnar. Sedan kanske de inte alltid säger rätt saker.. men de finns där. Och det är ju fint.
 
Nåväl! Jag var ringde 1177 igår, för jag kan verkligen inte släppa träningen om jag inte har en riktig orsak. Jag var tvungen att ha någon som visste lite som sa att det var okej, det är okej att inte springa idag. Jag lär ta tag i det där med höften också.. någon dag kommer det också hända.
 
 
A picture of butt. Nästan. Väldigt nära rumpa iallafall...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0