Nae nu jävlar

Nu ska jag fan erkänna något jag knappt kan erkänna för mig själv. All inna ba. 
 
När jag började lära känna Ullner insåg jag att den här grabben är sjukt rolig, förstående och snygg - han var typ en sån som tog fram trevligheter i de han umgicks med. Först så kände jag att jag bör vara vän med den här, det är min pojkväns bästis ju, kom igen. Men det var mer, let's just admit. 
 
I had a thing för Ullner i flera år. Så. Varsegod. Sen kan jag ju vara den första som erkänner att jag gillar konstiga killar. Alltså såna man inte förstår direkt. Men ofta när jag börjar prata med såna blir det ointressant snabbt. Det är få som faktiskt fortsätter vara intressanta efter man tagit reda på hur de fungerar. Han var en dock, fortfarande intressant efter 6 år. 
 
Jag insåg själv, tidigt, att det aldrig kommer hända. Inte nog med att han var way out of my league utan han var även min pojkväns bästis. So imma gon settle for second best. Jag tänker vara hans vän, det var liksom bra nice att ta del av allt det där roliga liksom. 
 
OCH sen missförstå mig aldrig, under tiden jag var tillsammans med Joakim var det aldrig något mer än det. Jag älskade Joakim och gav upp väldigt mycket av mitt liv för att vara med honom. 
 
Men det här hemsöker mig fortfarande. Kommer aldrig få veta liksom, om det överhuvudtaget var besvarat? Vet inte om det ens vore det bästa alternativet. BRA? Vet inte. 
 
Har ni haft så någon gång? Det var inte som om jag stannade, jag moved on och när jag hade förhållanden så var det ju true. Men ba nånstans där inne låg det och grodde, en öppen dörr liksom. Ett annat alternativ som jag knappt vågade tänka på. Men det fanns där. 
 
Jag saknar dig fortfarande. Ibland tänker jag på dig alldeles för intensivt, som i hissen häromdagen och jag måste liksom påminna mig om att jag fortfarande är bland folk. 
 
Nåväl. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0