Uppsats och spelprojekt

Jag försöker fixa min hemsida också, hemside-CV. Man hinner om man vill. Man har rätt många timmar på sig va. Men sen så får man ju fråga sig hur aktiv man orkar vara, sådär individuellt nivet.
 
Vi får se. Jag brukar kunna hejda overloaden i tid.
 
Två 15hp kurser samtidigt plus min extra distanskurs på 10hp. Måste söka jobb också. Vad kan gå fel?
 
 

Still got it!

Två kurser kvar. Två gigantiska kurser kvar.
 
I can do this. I have the power!
 
 

Ahmen durå

Jag har försökt dra ner på mitt överväldigande användande av ba. Inte direkt i tal, för av någon anledningen är förekomsten mindre där, utan i text. Jag kan inte längre förklara för folk vad som hänt utan att använda det där löjliga ordet. 
 
Vad är det för fel på att säga då sa jag? Varför låter det så himla mycket bättre och känns så mycket bättre med ba? Vanans makt - i'm telling you~~
 
För övrigt en riktigt kass dag i skolan. Har cirka 0 framtidsvisioner just nu. Alla krossades som ägg på kakel idag. Våldsamt. Nej okej jag försov mig, projektet verkar halvkasst och jag är allmänt grinig. All in a days work guise!
 
 

Så låt oss gå

Låt oss även införa lite äldre saker ni säkerligen saknat. Förutom mig. Klart ni har saknat mig. Mhhhm. 
 
Jag pratar om gifs. Såklart! Det är som själslig healing att leta gifs som verkligen talar till sitt inre. Som alla kan relatera till. Relaterar ni?
 
 
Relaterar. Sara påminde mig att jag somnat på skolan och blivit inlåst. You and me both GD!

Om man ska dela upp mig

Så här - det finns en föreUllner Ellen som fascinerar mig något så oerhört. Något jag saknar så är känslan av odödlighet. Det där drivet att vara glad nästan konsekvent varje dag en stund.
 
Idag hörni är jag rätt glad ändå. Även om jag skrattar skratt som ligger på gränsen till gråt när jag läser mina gamla inlägg. För jag gör det alldeles för ofta. Läser gamla inlägg. Gottar mig i allt det onda. 
 
Mitt förhållande med Adam som är något bland det mest destruktiva jag varit med om i hela mitt liv. Läsa de inlägg jag skrev när jag var med honom gör ont. Mest för det är så himla hemligt, jag kunde inte erkänna för någon hur pass illa det var egentligen. OCH hur dåligt är inte det? Hur ska man ens utvecklas om man inte erkänner sina dåliga sidor också?
 
Jag fick flertalen panikångestattacker när jag bodde i England. Fast bakom ett hav. Fast helt ensam utan någon annan än personen som gång på gång svek mig. Personen som jag bråkade så intensivt med att det nästan blev våldsamt. Och vi bodde bara ihop ett tag. Vad hade hänt om jag stannat? Jag föreställer mig att jag varit död nu. Trots det var det liksom fine. 
 
Sen kom Ullner. Och livet förändrades.
 
Men det är fan dags nu. Lycka liksom. Skärpdäh ;A;

RSS 2.0