Om man ska dela upp mig

Så här - det finns en föreUllner Ellen som fascinerar mig något så oerhört. Något jag saknar så är känslan av odödlighet. Det där drivet att vara glad nästan konsekvent varje dag en stund.
 
Idag hörni är jag rätt glad ändå. Även om jag skrattar skratt som ligger på gränsen till gråt när jag läser mina gamla inlägg. För jag gör det alldeles för ofta. Läser gamla inlägg. Gottar mig i allt det onda. 
 
Mitt förhållande med Adam som är något bland det mest destruktiva jag varit med om i hela mitt liv. Läsa de inlägg jag skrev när jag var med honom gör ont. Mest för det är så himla hemligt, jag kunde inte erkänna för någon hur pass illa det var egentligen. OCH hur dåligt är inte det? Hur ska man ens utvecklas om man inte erkänner sina dåliga sidor också?
 
Jag fick flertalen panikångestattacker när jag bodde i England. Fast bakom ett hav. Fast helt ensam utan någon annan än personen som gång på gång svek mig. Personen som jag bråkade så intensivt med att det nästan blev våldsamt. Och vi bodde bara ihop ett tag. Vad hade hänt om jag stannat? Jag föreställer mig att jag varit död nu. Trots det var det liksom fine. 
 
Sen kom Ullner. Och livet förändrades.
 
Men det är fan dags nu. Lycka liksom. Skärpdäh ;A;

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0