The future is now

Jag slutar snart skolan, det är mindre än en månad kvar nu. Jag kommer inte hinna färdigt med mitt kandidatarbete men det gör inte mycket, det blir klart när det blir klart. Det är flera som inte hinner färdigt i tid. 
 
För tre år sedan var jag en helt annan person och jag har lärt mig så fruktansvärt mycket, inte bara rent akademiskt utan även växt på andra vis. Jag har insett att man inte behöver vara vän med alla, att man inte behöver anstränga sig för att komma överens med folk. Det tog väldigt lång tid att inse den sanningen men jag kommer inte bli ensam längre. Och det ger mig en helt ny sorts frihet. 
 
Jag har aldrig haft en plan med mitt liv, utan alltid avundats de som faktiskt strävat efter ett mål. Nu känns det som jag har ett. Jag må kanske vara 27, snart iallafall, men jag har en plan nu äntligen, hörni. Något jag faktiskt vill hålla på med. 
 
Och jag vill inte tillbaka. Jag vill inte flytta hem till Sala igen, för det känns inte som hemma. Det är här allt det bra finns för mig nu. Sala är bara en nostalgi tripp. Det är ingen dålig plats men den är inte något för mig. Men det har den nog aldrig varit - alltid arbetat för att ta mig därifrån. 
 
För egen del är jag avundsjuk på folk som växt upp här för möjligheterna är fler, jag tycker att skolan på landet inte hade lika höga krav eller valmöjligheter som folk här har haft. Att man aldrig tagit tillvara på mina möjligheter som liten. Det är inte någon kritik till lärare eller skola som jag gått på utan snarare mot hur pengar distribueras i landet. Hur kompetens fördelas. 
 
 

Det här med kropp alltså

Jag har alltid tyckt att jag varit tjock, jag minns liksom när jag var 6 år och var så himla avundsjuk på min syster för hon var så smal. Vi jämförde varandras midja på en randig kudde uppe i vårat rum. Jag blev ledsen över att ta med en bild på mig själv när jag var typ två år där jag var tjock. Liksom det är väl ändå det rimliga att vara tjock när man är två år?
 
Den största delen av träningen går ut på att bli smal för mig, det är så. Det är fortfarande en sådan ingrodd längtan i mig och jag försöker göra mig av med den. Den sätter sjukt många krokben för mig, då jag är så extremt envis och vägrar ge upp. Jag kan inte lyssna på min kropp för jag har levt med den övertygelsen om att det är bättre att vara smal än må bra i så många år. Det leder till att jag tränar alldeles för mycket i början, vägrar ge upp när det gör ont och sedan går kroppen sönder.
 
Så i år är det smal-detox för mig. 
 
Jag går ut och springer, stannar när kroppen säger ifrån även fast min hjärna protesterar så himla intensivt. Jag går ut och springer i supertajta kläder, mitt fett får fladdra fritt bland folk. Något jag aldrig skulle tagit mig för tidigare - fick intensiva skamkänslor när någon såg mig springa för att jag inbillade mig att de hade roligt åt tjockisen som försökte springa. Jag springer dock med solglasögon för lite mer anonymitetskänsla men det är ändå något. Försöker sluta dra i kläderna, räta på ryggen och inte gömma mig. Bara fladdra fritt.
 
Och nu kommer den där jävla sommaren som jag hatar varje år. När man måste gå i obefintliga kläder. Halvnaken och känna sig helnaken. Men i år har jag köpt in massa korta kläder, massa klänningar som jag tänker gå i även fast man kan se hela mina tjocka gropiga lår. Fladdra fritt. 
 
Jag är liksom tjock, ingen kommer att undgå att se det och den enda som lider av att jag försöker undvika obehagliga kläder är jag. 
 
Man skulle kunna tänka att jag bara kunde bli smal liksom, kom igen vad hindrar mig? Och alltså ingenting egentligen. Förutom att det inte är så himla viktigt. Jag mår hellre bra inombords och hela bantningsproceduren känns självdestruktiv. Har ni hört talas om ortorexi? Det är en osund fixering vid en hälsosam livsstil - läs på Wikipedia. En form av fixering som kan leda till ätstörningar. 
 
It's a thing guys, det har gått så långt nu. Och jag vill inte riktigt vara med längre. Så imorgon ska jag köpa jättemycket godis och det är okej. Även fast jag är tjock.
 
 
 

RSS 2.0