The future is now

Jag slutar snart skolan, det är mindre än en månad kvar nu. Jag kommer inte hinna färdigt med mitt kandidatarbete men det gör inte mycket, det blir klart när det blir klart. Det är flera som inte hinner färdigt i tid. 
 
För tre år sedan var jag en helt annan person och jag har lärt mig så fruktansvärt mycket, inte bara rent akademiskt utan även växt på andra vis. Jag har insett att man inte behöver vara vän med alla, att man inte behöver anstränga sig för att komma överens med folk. Det tog väldigt lång tid att inse den sanningen men jag kommer inte bli ensam längre. Och det ger mig en helt ny sorts frihet. 
 
Jag har aldrig haft en plan med mitt liv, utan alltid avundats de som faktiskt strävat efter ett mål. Nu känns det som jag har ett. Jag må kanske vara 27, snart iallafall, men jag har en plan nu äntligen, hörni. Något jag faktiskt vill hålla på med. 
 
Och jag vill inte tillbaka. Jag vill inte flytta hem till Sala igen, för det känns inte som hemma. Det är här allt det bra finns för mig nu. Sala är bara en nostalgi tripp. Det är ingen dålig plats men den är inte något för mig. Men det har den nog aldrig varit - alltid arbetat för att ta mig därifrån. 
 
För egen del är jag avundsjuk på folk som växt upp här för möjligheterna är fler, jag tycker att skolan på landet inte hade lika höga krav eller valmöjligheter som folk här har haft. Att man aldrig tagit tillvara på mina möjligheter som liten. Det är inte någon kritik till lärare eller skola som jag gått på utan snarare mot hur pengar distribueras i landet. Hur kompetens fördelas. 
 
 

Det här med kropp alltså

Jag har alltid tyckt att jag varit tjock, jag minns liksom när jag var 6 år och var så himla avundsjuk på min syster för hon var så smal. Vi jämförde varandras midja på en randig kudde uppe i vårat rum. Jag blev ledsen över att ta med en bild på mig själv när jag var typ två år där jag var tjock. Liksom det är väl ändå det rimliga att vara tjock när man är två år?
 
Den största delen av träningen går ut på att bli smal för mig, det är så. Det är fortfarande en sådan ingrodd längtan i mig och jag försöker göra mig av med den. Den sätter sjukt många krokben för mig, då jag är så extremt envis och vägrar ge upp. Jag kan inte lyssna på min kropp för jag har levt med den övertygelsen om att det är bättre att vara smal än må bra i så många år. Det leder till att jag tränar alldeles för mycket i början, vägrar ge upp när det gör ont och sedan går kroppen sönder.
 
Så i år är det smal-detox för mig. 
 
Jag går ut och springer, stannar när kroppen säger ifrån även fast min hjärna protesterar så himla intensivt. Jag går ut och springer i supertajta kläder, mitt fett får fladdra fritt bland folk. Något jag aldrig skulle tagit mig för tidigare - fick intensiva skamkänslor när någon såg mig springa för att jag inbillade mig att de hade roligt åt tjockisen som försökte springa. Jag springer dock med solglasögon för lite mer anonymitetskänsla men det är ändå något. Försöker sluta dra i kläderna, räta på ryggen och inte gömma mig. Bara fladdra fritt.
 
Och nu kommer den där jävla sommaren som jag hatar varje år. När man måste gå i obefintliga kläder. Halvnaken och känna sig helnaken. Men i år har jag köpt in massa korta kläder, massa klänningar som jag tänker gå i även fast man kan se hela mina tjocka gropiga lår. Fladdra fritt. 
 
Jag är liksom tjock, ingen kommer att undgå att se det och den enda som lider av att jag försöker undvika obehagliga kläder är jag. 
 
Man skulle kunna tänka att jag bara kunde bli smal liksom, kom igen vad hindrar mig? Och alltså ingenting egentligen. Förutom att det inte är så himla viktigt. Jag mår hellre bra inombords och hela bantningsproceduren känns självdestruktiv. Har ni hört talas om ortorexi? Det är en osund fixering vid en hälsosam livsstil - läs på Wikipedia. En form av fixering som kan leda till ätstörningar. 
 
It's a thing guys, det har gått så långt nu. Och jag vill inte riktigt vara med längre. Så imorgon ska jag köpa jättemycket godis och det är okej. Även fast jag är tjock.
 
 
 

Räknar timmar

Jag har konstanta ryckningar i ögonlocken nu. För det mesta i vänstra ögat, men ibland båda. Nacken är lagom stel. Jag har även en brännande känsla i maggropen. Stressen är väl rätt måttlig just nu. 
 
Det är sådär att jag vet att jag borde göra mycket, men jag är för trött. Men jag kan inte slappna av ordentligt för jag har inte gjort det jag borde. Alltså the struggle is real.
 
Däremot hade jag en extremt rolig kväll på puben häromdagen. Vi spelade Crash hemma hos mig först. Frustrationen var rätt så hög vid vissa tillfällen. Skrattade tills mina kinder krampade. Även hela den resterande kvällen.
 
Det var nog lite det jag behövde. Men det hjälpte inte stressen.
 
Användartester imorgon, två inlämningar, tre inlämningar på tisdag och sedan redovisning fredag. Men sen har jag även inlämning i programmeringen. Och så behöver jag editera de sista fyra videosarna till kandidatuppsatsen. 
 
Hörni jag tror inte riktigt jag är byggd för sånt här. Blir så fascinerad över folk som gör massa saker hela tiden. Jag blir så himla trött av allt. Mest blir jag trött av att behöva umgås med folk. Har jag varit i skolan och umgåtts behöver jag ta en nap när jag kommer hem, kan inte riktigt hantera det där. Nåväl. 
 
Jag är så himla obrytbar så det är OK.
 
 

Jag har så mycket för mig!

Typ 100% plugga. Eller okej så är det ju inte riktigt, eftersom jag faktiskt spelar en hel del. Men att ha tre gigantiska kurser samtidigt det tär hörni. Men man  lär ju hantera. Man lär sig hantera.
 
För övrigt så hetsar jag Natalia Kills. Ojoj hörni det är som Lana del Rey fast mer.. party? Eller?
 

Uppsats och spelprojekt

Jag försöker fixa min hemsida också, hemside-CV. Man hinner om man vill. Man har rätt många timmar på sig va. Men sen så får man ju fråga sig hur aktiv man orkar vara, sådär individuellt nivet.
 
Vi får se. Jag brukar kunna hejda overloaden i tid.
 
Två 15hp kurser samtidigt plus min extra distanskurs på 10hp. Måste söka jobb också. Vad kan gå fel?
 
 

Still got it!

Två kurser kvar. Två gigantiska kurser kvar.
 
I can do this. I have the power!
 
 

Ahmen durå

Jag har försökt dra ner på mitt överväldigande användande av ba. Inte direkt i tal, för av någon anledningen är förekomsten mindre där, utan i text. Jag kan inte längre förklara för folk vad som hänt utan att använda det där löjliga ordet. 
 
Vad är det för fel på att säga då sa jag? Varför låter det så himla mycket bättre och känns så mycket bättre med ba? Vanans makt - i'm telling you~~
 
För övrigt en riktigt kass dag i skolan. Har cirka 0 framtidsvisioner just nu. Alla krossades som ägg på kakel idag. Våldsamt. Nej okej jag försov mig, projektet verkar halvkasst och jag är allmänt grinig. All in a days work guise!
 
 

Så låt oss gå

Låt oss även införa lite äldre saker ni säkerligen saknat. Förutom mig. Klart ni har saknat mig. Mhhhm. 
 
Jag pratar om gifs. Såklart! Det är som själslig healing att leta gifs som verkligen talar till sitt inre. Som alla kan relatera till. Relaterar ni?
 
 
Relaterar. Sara påminde mig att jag somnat på skolan och blivit inlåst. You and me both GD!

Om man ska dela upp mig

Så här - det finns en föreUllner Ellen som fascinerar mig något så oerhört. Något jag saknar så är känslan av odödlighet. Det där drivet att vara glad nästan konsekvent varje dag en stund.
 
Idag hörni är jag rätt glad ändå. Även om jag skrattar skratt som ligger på gränsen till gråt när jag läser mina gamla inlägg. För jag gör det alldeles för ofta. Läser gamla inlägg. Gottar mig i allt det onda. 
 
Mitt förhållande med Adam som är något bland det mest destruktiva jag varit med om i hela mitt liv. Läsa de inlägg jag skrev när jag var med honom gör ont. Mest för det är så himla hemligt, jag kunde inte erkänna för någon hur pass illa det var egentligen. OCH hur dåligt är inte det? Hur ska man ens utvecklas om man inte erkänner sina dåliga sidor också?
 
Jag fick flertalen panikångestattacker när jag bodde i England. Fast bakom ett hav. Fast helt ensam utan någon annan än personen som gång på gång svek mig. Personen som jag bråkade så intensivt med att det nästan blev våldsamt. Och vi bodde bara ihop ett tag. Vad hade hänt om jag stannat? Jag föreställer mig att jag varit död nu. Trots det var det liksom fine. 
 
Sen kom Ullner. Och livet förändrades.
 
Men det är fan dags nu. Lycka liksom. Skärpdäh ;A;

Ohne dich

Jag är inte så intresserad av att skriva här längre. Uppenbarligen.
 
Bär med mig dig för alltid. Behöver inte vara verbal om det, till andra såhär längre.

Still here

Jag har tillbringat hela sommaren, hittills, hos Frans. Vi har bråkat nån gång men det har alltid löst sig jättesnabbt och blivit bättre. Men jag är så kass på att bo med folk. Jag hatar folk, de gör mig så trött och det är ju tur att det blivit mer uppmärksammat att såna där introverter finns. Ibland orkar jag inte prata, ibland orkar jag inte vara i samma rum som någon annan och jag önskar folk bara kunde acceptera. Jag önskar jag kunde ha dörr med lås. 
 
Om vi någonsin flyttar ihop, Frans och jag, ska jag ha ett arbetsrum med lås. Så ska jag låsa in mig där, röka på och lyssna på jättehög musik. Nej okej utan drogerna. Obviously. 
 
Jag har legat vaken innan jag ska somna och grätat flera gånger. Augusti är jobbigt, som förväntat. Tydligen upplever många som förlorat någon att födelsedagar är speciellt jobbigt, ungefär alltid. En gång blev det totalt sammanbrott sådär som man knappt kan andas så då var det dags att rycka i Frans ärm. Det är så lätt att be om hjälp för det är så få frågor. Han bara oh nej okej krama sen så kommer jag och bäddar ner dig i sängen och håller om dig tills du mår bra igen. 
 
Han vet att jag saknar dig. 
 
Jag älskar ju verkligen att fylla år, du vet det ju. Vi brukar ju alltid vara först att gratta varandra. Du och jag på våran dag va. Förra året var jag ju ändå lite excited. Men i år är det ren skräck. I år blir du och jag lika gamla, något jag alltid retade dig med. Sedan diskuterade vi alltid din ökande åldersnoja. Samma visa varje år. 
 
Känns i vilket fall som helst trevligt att jag kan vara med dig på den dagen. Så det är min plan, för min födelsedag. Jag vet inte om jag vill träffa någon, utan bara dig. Sen ska jag gräta i fosterställning resten av dagen. Bra plan.
 
Sen har jag ju planerat ett kalas hos Emet. Det tar sig?
 
 
Chikuns

Skolarbete 2

Och sen tänkte jag visa det vi gjorde tiiill en annan kurs:
 
 
En riktig speltrailer, inte bara en cutscene.

Skolarbete 1

 
Animatic till kurs förra året, jag ritat gubbar och Hampus ritade bakgrunder. Mycket fint. Detta var alltså vår första skiss till cinematicen som jag visat förut:
 

Drömmar va

Jag drömde att jag låg i sängen och skulle sova. Sedan fick jag för mig att om jag ansträngde mig så kunde jag föreställa mig Ullner där. Och om jag föreställde mig riktigt ordentligt så VAR han där på riktigt. Det var en konstig dröm. Som om du skulle försvinna vilken sekund som helst, efter jag frammanat dig. Fick lov att röra mig riktigt långsamt och försiktigt, som om du var ett skyggt djur.
 
Det var konstigt att vakna sedan. Kändes som det var på riktigt. På riktigt på låtsas. Förlusten var påtaglig imorse.
 
Nåväl, ingen tid för detta måste göra inlämning!
 
 

HAH!

Hörni ni måste se den här också:
 

Härå?

Har jag ens visat mitt concept art för spelprojektet?
 
 

I'm a loser

Fin Taeyang här - varsegod:
 

Hörni!

Låt oss prata om p-piller idag. P-piller har varit ett oändligt slag i magen. Distruberades fritt lite hipp som happ från UM när jag var yngre. Inget tal om biverkningar eller liknande bara som en medicin. Smärtfritt och praktiskt.
 
6 år senare, eller vad det nu är, så kan jag ju säga att eh lögner? Jag har velat bli av med dessa så himla länge nu. Ena sa folket i England var farligt för de med migrän och blev helt förskräckta över att jag hade sådana. Så då fick jag en annan typ som gjorde mig konstant trött i en månad. Jag sov konstant, vara uppe flera timmar var jättejobbigt och till slut så kunde jag knappt prata. Sådana biverkningarn ska man ju vänta ut, vilket jag tycker är helt jävla sjukt. Jag måste stå ut med horribla biverkningar i tre månader innan jag kan få byta. TRE. MÅNADER.
 
Så kom jag hem, var tvungen att göra undersökning igen där de konstaterade att de tidigare pillren inte alls var farliga för mig och jag ska ha sådana igen. Kändes ju väldigt rimligt och så vidare. Framförallt väldigt välgrundade argument liksom eftersom ingen utav de jag träffat verkar hålla med varandra.
 
Så long story short, fast inte så kort egentligen, så har jag skaffat Natural Cycles. Det är en sån där med att man mäter varje morgon och så för man in data så kan appen tala om för en om hur safe det är att ha sex nu. Imorgon har jag använt den en vecka, jag vet inte hur pass bra den fungerar då den envisas med att man inte ska mäta när man sovit dåligt vilket jag gör heeela tiden. Men vi får se. Den kanske fungerar väl.
 
Just nu är jag dock så fruktansvärt lättad över att inte trycka i mig hormoner. Thaankyou~ Sen kan jag ju återkomma med hur frälst eller arg jag blivit över denna produkt. 
 
 

Nae nu jävlar

Nu ska jag fan erkänna något jag knappt kan erkänna för mig själv. All inna ba. 
 
När jag började lära känna Ullner insåg jag att den här grabben är sjukt rolig, förstående och snygg - han var typ en sån som tog fram trevligheter i de han umgicks med. Först så kände jag att jag bör vara vän med den här, det är min pojkväns bästis ju, kom igen. Men det var mer, let's just admit. 
 
I had a thing för Ullner i flera år. Så. Varsegod. Sen kan jag ju vara den första som erkänner att jag gillar konstiga killar. Alltså såna man inte förstår direkt. Men ofta när jag börjar prata med såna blir det ointressant snabbt. Det är få som faktiskt fortsätter vara intressanta efter man tagit reda på hur de fungerar. Han var en dock, fortfarande intressant efter 6 år. 
 
Jag insåg själv, tidigt, att det aldrig kommer hända. Inte nog med att han var way out of my league utan han var även min pojkväns bästis. So imma gon settle for second best. Jag tänker vara hans vän, det var liksom bra nice att ta del av allt det där roliga liksom. 
 
OCH sen missförstå mig aldrig, under tiden jag var tillsammans med Joakim var det aldrig något mer än det. Jag älskade Joakim och gav upp väldigt mycket av mitt liv för att vara med honom. 
 
Men det här hemsöker mig fortfarande. Kommer aldrig få veta liksom, om det överhuvudtaget var besvarat? Vet inte om det ens vore det bästa alternativet. BRA? Vet inte. 
 
Har ni haft så någon gång? Det var inte som om jag stannade, jag moved on och när jag hade förhållanden så var det ju true. Men ba nånstans där inne låg det och grodde, en öppen dörr liksom. Ett annat alternativ som jag knappt vågade tänka på. Men det fanns där. 
 
Jag saknar dig fortfarande. Ibland tänker jag på dig alldeles för intensivt, som i hissen häromdagen och jag måste liksom påminna mig om att jag fortfarande är bland folk. 
 
Nåväl. 
 
 

Dis song doe

Asså den här är old, såg den på Ragnas blogg för ett tag sen, men ibland känner jag litesådär.. sådär
 
https://open.spotify.com/track/7wPxPOzOpt12nAcqPbknLD

RSS 2.0